En lag och livet

Med jämna mellanrum blossar det upp en debatt om abort. Hur den ser ut varje gång är lite olika - men jag tror att det är viktigt att våga prata om det. Lika viktigt som det är att prata om dödshjälpen.

Abortlagen har vi haft i Sverige sedan 1974 och den medger att kvinnan själv kan besluta om att hon vill avbryta sitt havandeskap fram till och med 18 graviditetsveckan. Läs lagen här>>
Efter det kan socialstyrelsen besluta om att avbryta graviditeten om det råder fara för kvinnans liv.

Ja till livet driver en kampanj där man vill ha en nollvision av aborter och värnar livet okränkbarhet.
Hos Minna-mottagningen kan kvinnor (och deras män) som är oplanerat gravida och osäkra på hur de skall hantera situationen, få hjälp. De får stöd, oavsett vilket beslut de fattar (behålla barnet eller göra en abort). Minna-mottagning finns i Göteborg, Uppsala och Skåne.

I Kyrkomötet har frågan varit uppe vid flera tillfällen, bland annat 2003 när kyrkolivsutskottet föreslog avslag på motionen att sända en skrivelse till riksdagen om att se över abortlagstiftningen. Läronämnden skrev då:

Läronämnden understryker vikten av att både kvinnan och mannen i en abortsituation ges adekvat stöd och pastoral omsorg, både när abort övervägs och olika alternativ diskuteras och efter det att en abort genomförts.

Den pastorala omsorgen kan ges i samtal och upprättande och stärkandet av sociala nätverk, där mannen, familjen, kyrkan och samhället i stort kan bidra på olika sätt. Det är angeläget att de kvinnor som övervägt abort men fullföljt graviditeten får det stöd de behöver.

Den medicinsk-tekniska utvecklingen gör att för tidigt födda barn kan överleva i större utsträckning än tidigare. Detta väcker nya och svåra etiska frågor, både när det gäller den risk för bestående skador detta kan medföra, och vad beträffar aborter som i undantagsfall kan ske så sent som i 24:e graviditetsveckan. Läronämnden finner det angeläget att Svenska kyrkan möter behovet av etisk reflektion och pastoral insikt. Det är viktigt att kunna komma såväl föräldrar och närstående som den berörda medicinska personalen till mötes.

2009 hade kyrkomötet åter uppe frågan, motionen avslog och du kan läsa alla handlingar här>>
2005 gav Svenska kyrkan ut ett häfte "När livet inte blir som vi tänkt oss" som tar upp frågorna om livets början och aborter. Häftet beskriver hur Svenska kyrkan skall förhålla sig och vilket stöd som finns. (Tyvärr hittar jag inte den på internet och kan länka till den!)

Jonas Lindberg skriver på sin blogg: Abort väcker existentiella frågor – även om inte vårdpersonalen tror det>>

Religionspsykologen Maria Liljas Stålhandske forskar kring kvinnors erfarenhet av att ha genomgått en abort och i vilken mån och på vilket sätt det väcker existentiella frågor hos dem. Det mest slående är hur kvinnorna möts väl på ett fysiskt medicinskt plan, medan många av dem upplever att deras psykologiska och andliga behov inte uppmärksammas. För många ställer nämligen aborten frågor om liv, död, människovärde och skuld.

Tidningen Dagen har en artikel den 18 maj Levande foster dilemma vid aborter>>
Kyrkans Tidning: Levande foster dilemma vid aborter>>
Artiklarna handlar om att det i några enstaka fall av sena aborter inträffat att fostret lever efter aborten.
Och nu pratas det om att samvetsklausulen för vårdpersonalen skall tas bort, dvs klausulen som innebär att vårdpersonal skall tex kunna vägra att vara med om abort om det strider mot ens samvete.
Dagen: Aborelius rasar mot nekad samvetsfrihet>>

Diskussionen om ett livs början och ett livs slut och vem som skall få besluta om vad är oerhört viktig. Jag har ju många gånger skrivit på bloggen om dödshjälpen som jag personligen är emot. Jag tycker att Svenska kyrkan skall uttala sig emot möjligheten att få läkarassisterad dödshjälp. Även om jag inser att det är komplicerade frågor. Även om jag inser att jag själv kan hamna i en situation där jag ser en närstående lida.

När det gäller aborterna så tror jag det är viktigt att lyfta den skrift som Svenska kyrkan gav ut 2005 "När livet inte blev som vi tänkt oss". Det var en mycket bra skrift. Den lyfter många av de etiska frågor som vi ställs inför. Jag är inte för att ändra abortlagen i nuläget, men tycker det är viktigt att våga prata om sexualiteten och önskan om att minska antalet aborter. Att föra förebyggande abortdiskussioner.

Det handlar både om de personer som funderar på en abort - men det handlar lika mycket om personalen på sjukhuset som skall genomföra detta ingrepp. Svenska kyrkan behövs som stöd för alla dessa personer.

Eller håller hela vår sjukvård på att förändras, hela vårt människovärde på att förändras, så de som arbetar på sjukhuset lika gärna kan ta våra liv som de kan rädda de? Skall läkarna och övrig sjukhuspersonal vara lika mycket bödlar som de är livräddare? Och är det så vi vill ha det?