Det var en gång ett Kyrkomöte som höll till i Uppsala. Många var de som hade rest dit från när och fjärran. Några kom från landet, andra kom från storstan. Endast 3,6 % var under 30 år, men vad gjorde väl det. Kyrkomötet skulle ju handla om stora och viktiga saker, som kyrkans framtid och hur mycket pengar som skulle användas till vad. Alldeles för svåra saker för ungdomar att tycka till om.
Nu hände det sig att det fanns några ledamöter som tyckte att detta var lite märkligt, det här med åldern. Ledamöterna kom från olika delar och landet, och brukade tycka ganska olika om det mesta, men det här var något man var överens om, trots att man tillhörde olika grupper. Om en tredjedel av Svenska kyrkans medlemmar är under 30 år, är det inte då vårt ansvar att se till att det märks även vid Kyrkomötet?, funderade de. Någon började prata om att det var nomineringsgrupperna som behövde fundera, någon föreslog ett lite trendigare kyrkomöte 2.0 och ytterligare någon föreslog ett särskilt kyrkomöte för ungdomar.
På kyrkomötet satt man i olika utskott för att prata om olika saker. Det fungerade ungefär som en temadag i skolan. Alla fick välja en sak som de var intresserad av, till exempel pengar, och sedan sitta ner och prata och prata till dess att någon hade ett förslag på lösning på alla de problem och möjligheter som man sett.
Ett av utskotten pratade om det här med ungas delaktighet på nationell nivå. Det var sannerligen ingen lätt fråga. ”Kanske om vi gör så här”, sa någon. ”Eller kanske så här”, sa någon annan. ”Problemet, sa en tredje, är att vi inte riktigt vet om unga vill det här. Eller vad det kommer att kosta. Eller hur vi faktiskt ska genomföra det.”
När utskottet hade pratat i dagarna fyra, fanns ett förslag till hur man skulle göra. Nämligen inget alls. Eller jo, man skulle göra något, fast inte nu, utan sen. Utskottets förslag var att man skulle uppdra åt kyrkostyrelsen att föreslå former för ungas ökade delaktighet på nationell nivå, till exempel i anslutning till Kyrkomötet, och sen berätta detta för Kyrkomötet. Detta tyckte både utskottet och kyrkomötet var en mycket bra lösning och bestämde detta.
Svenska kyrkans kyrkostyrelse och personal tänkte till: Om vi vill få till ett förslag som barn och unga gillar, så lär vi ju fråga dem vad de tycker. Sagt och gjort, Svenska kyrkans barn- och ungdomsorganisation Svenska Kyrkans Unga tyckte och tänkte tillsammans med Svenska kyrkan. Frågor ställdes, svar diskuterades och mål formulerades.
Åren gick och gick. Folk som hade varit på kyrkomötet, eller hört att kyrkomötet hade bestämt om detta, undrade vart arbetet tagit vägen. Svenska kyrkans personal skruvade lite på sig och sa ”Vi jobbar på det”.
Så kom den stora dagen då det hela var färdigt. Med buller och bång skickades resultatet av två års funderingar till kyrkostyrelsens arbetsutskott. Kyrkostyrelsen är ungefär som elevrådsstyrelsen, där man bestämmer en massa saker. Viktiga saker, men det allra viktigaste låter man kyrkomötet bestämma om. Arbetsutskottet är i sin tur en liten grupp med människor som kommer med förslag på vad kyrkostyrelsen ska bestämma.
Kyrkostyrelsens arbetsutskott fick tre förslag, där alla förslagen kan hjälpa till, snarare än ensamt lösa problemet med frånvaron av ungas delaktigt på nationell nivå, till exempel vid kyrkomötet.
- Svenska kyrkan på nationell nivå kallar Kyrkomötets nomineringsgrupper till samråd som grund för en gemensam process, vars syfte är att långsiktigt öka ungas delaktighet
- Ett Ungas kyrkomöte inrättas
- Svenska Kyrkans Unga adjungeras till Kyrkostyrelse och nämnder
Och här tar sagan slut för den här gången. Vem vet vad som händer härnäst? Kommer kyrkostyrelsens arbetsutskott att föreslå de tre förslagen till kyrkostyrelsen? Kommer kyrkostyrelsen i sin tur föreslå de tre förslagen för kyrkomötet? Följ den spännande fortsättningen i kapitel 2 av ”Ungas delaktighet på nationell nivå”!
Jo, just det. Om du inte kan hålla dig kan du ju alltid fråga din lokala kyrkopolitiker om vad han eller hon tycker om detta. Själv tycker att det är kalasbra förslag, både för Svenska kyrkan och för Svenska Kyrkans Unga. Låt oss nu bara hoppas att man går från snack till verkstad i kapitel 2!
Johan Berkman
Förbundsordförande
Svenska Kyrkans Unga
Från POSK:s handlingsprogram:
Känslan av samhörighet med Svenska kyrkan beror mycket på de kyrkliga kontakterna under barn- och ungdomstiden. Konfirmationsseden viker och de ungdomar som idag väljer att konfirmeras är i minoritet. POSK menar att det är nödvändigt att prioritera barn och ungdomar. Unga människor behöver mötas av vuxna som är närvarande där ungdomarna befinner sig, till exempel i skolan eller i gemenskapen på internet.
Gudstjänstlivet måste erbjuda möjligheter för familjer och ungdomar att delta. Kyrkan måste använda många olika former för att involvera barn och ungdomar, såväl traditionella som nyskapande för att behålla deras engagemang. POSK menar att en stark barn- och ungdomsrörelse är viktig för kyrkan och stöder Svenska Kyrkans Unga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar