Sociala medier och kyrkan

Igår publicerade kollegan från kyrkomötet, Karin Långström Winge, en bloggpost Sociala medier och närverkande som fenomen>> som på ett alldeles utmärkt sätt tar upp hur man bör förhålla sig till sociala medier.

Detta med anledning av de två olika händelserna som senaste tiden inträffat i de sociala medier. En kvinna hade på sin facebookstatus skrivit ett avskedsbrev och sedan tagit livet av sig. Ingen av hennes facebookkompisar hade reagerat. Det andra var konsulten på Volvo som uttryckte sig, enligt Volvo, illojalt mot företaget, och fick avsluta sin anställning.

Göteborgs-Posten tar också upp frågan i en liten notis på ledarsidan. De skriver:

Men sociala medier är inte som verkliga livet. Visst kan man vara FB-vän med sin bästis men man behöver inte vara bästis för att vara FB-vän. Med det finns det både för- och nackdelar.
Tar man FB för vad det är - ett sätt att hålla kontakten - funkar det bra. Men människor måste 2011 vara medvetna om skillnaderna mellan livet på nätet och i verkligheten.

Karin Långström Vinge skriver i sin blogg:

Generellt kan det vara bra att tänka på att inte skriva något - någonstans - som du inte skulle kunna ropa ut i högtalarsystemet på ICA Maxi. Vänder du dig till en mindre krets bland dina facebookvänner, så inboxa dem hellre än att välja att tro att endast de som du tänker dig, faktiskt läser vad du skriver. Det kan heller inte garanteras, som den volvoanställde bittert fick erfara, att ingen berättar för andra vad du skriver på internet. SvD

Jag menar inte att man inte får provocera eller vara kontroversiell. Men man bör välja sina krig. Offentliga personer kan bemötas offentligt och sakligt. Innan ett inlägg postas bör man göra en snabb konsekvensanalys. Vem tänker jag mig ska läsa? Vem kan tänkas ha invändningar? Vem kan tänkas ta illa upp? Ibland är skarp kritik befogad, men var gränsen för rena påhopp och personangrepp går bestämmer den som drabbas - och det ska respekteras.
(…)
Slutligen om tjejen som tog livet av sig efter självmordsbrevet på Facebook: visst är det kallt och oempatiskt att inte göra åtminstone något när man märker att någon är på väg att skada sig eller fara illa på något sätt, men jag tror inte vi ska förvänta oss en bättre värld bara för att den är digital. Och hur det än är, det är faktiskt samma värld. Samma människor, samma mobbare, samma ignoranta motmänniskor och samma fantastiska medmänniskor som bryr sig.

Sociala medier är ett alldeles utmärkt sätt att hålla kontakten och hålla sig a´jour. Personligen har jag fått kontakt med klasskamrater från grundskolan som jag aldrig skulle haft kontakt med annars. Jag håller också kontakt med släktingar, som heller inte skulle haft samma kontakt med utan de sociala medierna. Jag har också fått vara med och lyft upp böneämnen när någon av mina bekanta behövt hjälp.

Väldigt många ungdomar lever ett helt liv på nätet. Då är det också viktigt att vi vuxna finns där och "nätvandrar" och håller kontakten.

Vi skall heller inte vara rädda för sociala medier. För de som är anställda i Svenska kyrkan, så undrar jag hur länge man kan låta bli att finnas i de sociala medierna. Skulle vi idag tillåta en anställd vägra använda telefon eller vägra att svara i den? Skulle vi tillåta en anställd vägra använda e-post eller hålla kontakt den vägen? Skulle vi tillåta en anställd vägra öppna post och svara på den? Skulle vi tillåta en anställd vägra möta människor och ha ett samtal med dem? Så hur länge kan vi låta anställda vägra finnas i de sociala medierna? Särskilt om man arbetar med ungdomar.

I Svenska kyrkan i Göteborg har informationsutskottet beslutat om riktlinjer för användning av sociala medier. Dessa gäller för samfälligheten och erbjuds församlingarna. Riktlinjerna tar upp var beslutet att finnas på sociala medier bör tas, vad som är privat och offentligt, hur man agerar på nätet och identitet. Mycket handlar givetvis om sunt förnuft, men det kan vara bra att det är tydligt vem som tar beslutet om att man som anställd skall finnas på sociala medier och lägga arbetstid på det.

POSK skriver i sitt handlingsprogram:

POSK menar att det är nödvändigt att prioritera barn och ungdomar. Unga människor behöver mötas av vuxna som är närvarande där ungdomarna befinner sig, till exempel i skolan eller i gemenskapen på internet.