Avskaffa den absoluta tystnadsplikten för präster
Utredningen Ett skyddat rum – Tystnadsplikt i Svenska kyrkan (SKU 2010:3, http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=644886 ) är på remiss. Utredningen betonar att tystnadsplikten för präster i Svenska kyrkan är absolut. Det innebär att en domstol inte kan kalla en präst som vittne när någon biktat sig eller vänt sig till prästen för enskilt själavårdssamtal, och att domkapitlet kan ingripa mot präster som bryter mot tystnadsplikten i fråga om sådant som han eller hon har fått veta under bikt eller enskild själavård. Rättegångsbalkens bestämmelser förutsätter dock att kyrkan själv har regler om absolut tystnadsplikt, så det räcker att ändra i kyrkoordningen för att upphäva vittnesförbudet.Varför präster ska omfattas av andra regler än sjukvårdspersonal, socialtjänst och andra yrkesgrupper som behandlar känsliga uppgifter om enskilda är svårt att förstå. Den särlagstiftning och de regler som finns i kyrkoordningen inom området är otidsenliga och innebär att kyrkan ställer sig på förövarnas sida istället för på de utsattas, till och med när man skulle kunna förhindra nya övergrepp.
Ur samhällets synvinkel finns det knappast någon fördel med en sådan ordning. Ur prästernas perspektiv kan det vara bekvämt att ha något att gömma sig bakom när man får kritik för att ha underlåtit att ingripa mot missförhållanden som man har känt till, men det är knappast ett motiv som kyrkan behöver ställa sig bakom.
Det finns en underbar scen i filmen Crocodile Dundee där Mick förklarar hur man löser sina problem där han kommer ifrån: If you've got a problem, you tell Wally. He tells everyone in town, brings it out in the open, no more problem.
Det är en missuppfattning att tystnadsplikten är till gagn för någon, vare sig förövare eller offer. Den kristna synen på nåd, förlåtelse och barmhärtighet innebär inte att man ska underlåta att ingripa när människor riskerar att fara illa. Den absoluta tystnadsplikten för präster borde därför snarast avskaffas, innan fler människor hinner komma till skada.
Om det vore bra att förbjuda människor att berätta om vad de har sett och hört så borde ingen tillåtas att föra något vidare som de har fått veta i förtroende av någon annan. Men alla andra medborgare är skyldiga att vittna om de kallas till en rättegång, och de som arbetar med barn och ungdomar har till och med anmälningsplikt om de upptäcker missförhållanden, så varför ska det vara annorlunda för präster? Antingen måste det vara något alldeles speciellt med präster eller också är det något alldeles speciellt med bikt och enskild själavård. Låt oss pröva om det stämmer.
I Svenska kyrkan är prästvigningen inget sakrament och prästens kall är enligt Luther inte annorlunda än vilket annat kall/yrke som helst. Vi kallas alla av Gud att tjäna våra medmänniskor och vårda Guds skapelse. Vissa gör det genom att vara lärare, bönder, expediter eller ingenjörer, och andra genom att vara präster. Att vissa ska vara präster är en ordningsfråga, några måste avsättas till att ha tid att förkunna och döpa och lära mer om och ur bibeln. Beträffande bikten råder det ingen tvekan om att den inte är något sakrament enligt Svenska kyrkans ordning. Det står om bikten i Kyrkoordningen kapitel 21, men till skillnad från dopet och nattvarden beskrivs inte bikten som ett sakrament i inledningstexten. Därför kan alla kristna ta emot bikt, och det sägs om Luther att han lär ha väckt människor mitt i natten – tydligen första bästa, inte bara präster – och bett att få bekänna och få bli avlöst.
Så det stämmer inte alls att det är något speciellt märkvärdigt med präster, bikt eller enskild själavård. Även om det periodvis under historien har betraktats som ett mycket svårt brott att bryta mot sin tystnadsplikt så talar det mesta för att det nu är dags att byta fokus och fråga sig vilka konsekvenser de nuvarande bestämmelserna får. Jag tror inte tystnadsplikten är till gagn för någon, vare sig förövare eller offer, och en avdramatisering av själavård, bikt och avlösning vore eftersträvansvärd, liksom större öppenhet inom andra områden. I vissa kyrkor finns det möjlighet att lämna in böneämnen som sedan lyfts fram i förbönen vid söndagens gudstjänst. Där jag ibland firar gudstjänst gör man en poäng av att det som skrivs på lapparna är hemligt och att de förstörs utan att någon läser dem. Vad är det för trams? Sätt upp dem på anslagstavlan istället så att alla kan vara med och dela varandras bördor!
Det är självklart att man förhindrar fler övergrepp genom att avslöja dem som begår sådana än genom att skydda dem. Det tycks finnas en naiv förhoppning om att alla som kommer till en präst kan omvändas och förmås att sluta med vad de håller på med, men det finns inget som tyder på att detta stämmer. Det här handlar inte om en trosfråga i vår kyrka utan om vilken ordning som är lämplig. Att som kyrka riskera att anklagas för att ha möjliggjort fortsatta övergrepp och andra grova brott är synnerligen olämpligt.
Mats Rimborg (POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan) vice ordförande i stiftsstyrelsens församlingsutskott i Göteborgs stift
Uppdaterad 2011 01 20 kl 12.00
Från P4 Väst>>
"Tystnadsplikten måste bort"
– Varför ska präster omfattas av andra regler än sjukvårdspersonal, socialtjänst och andra yrkesgrupper, frågar sig Mats Rimborg i en debattartikel i Kyrkans tidning. Nu vill han ha bort den absoluta tystnadsplikten.
Mats Rimborg är vice ordförande i stiftstyrelsens församlingsutskott i Göteborgs stift. I en kontroversiell debattartikel skriver han nu att det är dags att plocka bort tystnadsplikten för präster. Den är "inte till gagn för någon," menar han.
"Ur samhällets synvinkel finns det knappast någon fördel... [...] ... Ur prästernas perspektiv kan det vara bekvämt att ha något att gömma sig bakom när man får kritik för att att ha underlåtit att ingripa mot missförhållanden som man har känt till, men det är knappast ett motiv som kyrkan behöver ställa sig bakom."
I Nyhetstimmen 11:03 hör du Mats Rimborg i Sveriges Radio Väst. Lyssna här>> (Inslaget 11.30 efter nyheterna) >>
7 kommentarer:
Korkat, tycker jag. Prästens huvudsakliga fokus är att värna om konfidentens frälsning. Den gagnas inte av att man mot konfidentens vilja anmäler henom till rättsliga myndigheter. Går detta igenom riskerar vi att präster ser till att personer som kommer och öppnar sig för dem förlorar allt hopp på Gud och Hans kyrka. Är det det som POSK vill?
Korkat var dumt skrivet förresten. Ursäkta mig för det. Jag tror att det är feltänkt.
Hej Gabriel
Detta är EN åsikt som finns inom POSK - jag är övertygad om att det finns den helt motsatta åsikten också, och som håller med dig.
Personligen håller jag inte med Mats Rimborg i alla hans synpunkter i debattartikeln, men tycker det är viktigt med en öppen debatt.
Samtidigt så ser jag ett problem när en präst får veta om ett allvarligt brott eller övergrepp och inte kan vidta några åtgärder. Men visst - det är svårt att sätta gränsen för vad som skall bevaras i tystnad och vad som skall få bäras vidare.
Sen förstår jag inte riktigt hur konfidentens frälsning hänger ihop med att prästen inte får berätta om begångna brott. Kan man alltså bli mer frälst om prästen håller tyst?
Det är inte i första hand förövarna utan offren som bör värnas av kyrkan. Att hindra präster från att ingripa och skydda andra människor som kanske kan komma att utsättas för övergrepp eller rentav riskera livet är därför fel.
Det är inte den allmänna tystnadsplikten jag ifrågasätter, och självklart ska man vara varsam med uppgifter om enskilda. Men om andra kan komma till skada är det viktigare att hindra det än att skydda dem som utgör hotet.
Detta är inte en fråga som har diskuterats speciellt inom POSK utan min personliga uppfattning.
Jag anser att den absoluta tystnadsplikten är otroligt värdefull till att börja med.
Och det kan inte vara ”bekvämt att ha något att gömma sig bakom när man får kritik för att ha underlåtit att ingripa mot missförhållanden” som du skriver, utan alldeles tvärt om så måste det vara en tung belastning att inte få lov att ingripa. I det avseendet anser jag att en längre utbildning inom beteendeämnen för blivande präster är att rekommendera, för att hantera problematiken runt överföring och projektion samt klara olika strategier beträffande psykisk diagnostik.
Det är naivt att tro att man löser alla problem i och med rättegång och straff, vi ser dagligen exempel på brottslingar som begår nya brott efter avtjänat straff. Anser du att advokatens tystnadsplikt, som är densamma som prästens, skall upphävas också?
Vem yppar sina innersta hemligheter om man upphäver tystnadsplikten, vem tar emot möjligheten att få insikt i sitt egna mörker, om man inte känner sig trygg i det förloppet? Inte ens om vi hade ett sanningsserum så skulle vi få kunskap om orsaker till sjuka beteenden. Sådana beteenden grundar sig ofta i ett starkt överjag och därmed skuld, min hypotes är att alla söker Gud, men vissa går vilse.
Att ges möjlighet till rannsakan och utredning av sitt beteende i en själavårdskontext kan vara den bästa vägen för bot och bättring. Prästens tystnadsplikt innebär att en tredje part lyssnar samt att konfidenten kanske för första gången lyssnar in i sig själv och ges möjlighet till insikt.
Du skriver att den kristna synen på nåd, förlåtelse och barmhärtighet inte innebär att man skall underlåta att ingripa när människor far illa. Jag tror att han missförstått något centralt, förlåtelsen kan bara ske från den som blivit utsatt för brott och det efter rannsakan och bön om förlåtelse. Om man studerar nådens ordning så är det en angelägenhet mellan Gud och den enskilde, inte rättsväsendet.
Jag undrar om dina åsikter delas av POSK och ingår i dess program?
Ingela
Mats Rimborgs åsikter om tystnadsplikten är inget som finns med i POSKs handlingsprogram eller har diskuterats i samband med detta.
Debattartikeln kommer sig av det remissvar som skall skickas in med anledning av utredningen "Ett skyddat rum - Tystnadsplikten i Svenska kyrkan".
Som jag svarade Gabriel tidigare så är detta EN åsikt som en av våra förtroendevalda har.
Svar till Ingela:
Ett enklare sätt att komma tillrätta med "en tung belastning att inte få lov att ingripa" än en längre utbildning inom beteendeämnen vore naturligtvis att få lov att ingripa. Frågan handlar inte heller om att skapa rättegångar och utdöma straff utan det väsentliga är att förhindra övergrepp och nya brott. Men om en präst skulle kallas till rättegång som vittne menar jag att det inte ska gå att hänvisa till tystnadsplikten utan då ska även präster vara skyldiga att tala sanning.
Det är många i samhället som omfattas av bestämmelser om sekretess av olika grad, och det är inte alls det jag ifrågasätter, men präster har en särställning som jag menar är omotiverad. Advokater kan lösas från tystnadsplikten av den som saken gäller medan prästen inte får yppa något även om konfidenten i efterhand medger det. Advokater har dessutom anmälningsskyldighet vid misstanke om penningtvätt.
Varför ska det vara en mänsklig rättighet att få yppa sina hemligheter utan hänsyn till vare sig dem man har skadat eller till den man anförtror sig åt, och utan konsekvenser för en själv? Jag tror inte att möjligheten att förhindra övergrepp och andra brott skulle försvåra vanlig själavård nämnvärt. Annars skulle till exempel diakoner inte heller kunna åtnjuta förtroende, men det gör de ju i allmänhet, trots att de inte omfattas av absolut tystnadsplikt.
Som jag tidigare har skrivit är detta inte en fråga som har diskuterats speciellt inom POSK utan min personliga uppfattning.
Skicka en kommentar