Självspegling hindrar efterföljelse

Från vår webbplats www.posk.se
Martin Garlöv gästbloggar.

Tredjedag pingst, den 7 juni 1435, invigdes Sveriges största kyrka, Uppsala domkyrka. Ärkebiskopen Olaus Laurentii ledde mässan tillsammans med biskop Thomas från Strängnäs. Nu skulle den stora katedralen äntligen fullt ut tas i bruk, efter mer än 165 års byggande. Den helige Laurentius, den romerske diakonen från den unga kyrkans första tid och de helgonförklarade kungarna Olav och Erik var kyrkans särskilda skyddshelgon.

En kyrkoinvigning under pingsten var en väl vald tid. Ärkebiskopen kan knappast ha undgått att i sin predikan tala om Maria som förebild för kyrkan. Om hur gudsmodern är en samlande gestalt för apostlarna i kyrkans ungtid. Så därför skulle det största, mest utsmyckade och främsta koret i katedralen helgas åt Maria. Här var hennes plats: vänd mot den uppgående solen, åt det håll från vilket Jesus Kristus ska komma Guds folk, ja hela mänskligheten tillmötes.

Den första pingstdagen hade det gått tio dagar gått sedan Jesus lämnat sina närmaste lärjungar. Det var Andens kärlekseld som gjorde dem tillräckligt modiga att komma ut den där dagen. Hela kyrkans framtid hängde på några få och på många sätt ynkliga figurer.

År 2005 hälsade dåvarande ärkebiskopen KG Hammar Maria välkommen tillbaka till domkyrkan. Då invigdes skulpturen Maria – återkomsten. Nu står hon och blickar in i sitt kor - det östra och största bakom högaltaret - så samtida och tidlös som konstnären skapat henne.

Genom tiderna har Andens verk och därmed kyrkan ifrågasatts, förlöjligats och bekämpats. I tider när Maria inte aktats som en förebild har också kyrkans betydelse för tron förminskats. Den nya Mariabilden står i domkyrkan som en provokation, en gest för att väcka reaktion: ett tidens tecken på kristendomens återkomst.

Biskop Martin Lönnebo – en gång präst i Uppsala domkyrka – inledde sin tid som herde för Linköpings stift med att skriva brev till precis alla hushåll i stiftet. Responsen blev över 700 brevsvar, plus telefonsamtal och möten med människor. Detta var 1980, före e-post och sms. Biskop Martin samlade människors brev och sina svar i boken Kristendomens återkomst. I samma bok riktade han en särskild varning till sina präster för självspegling och uppmanade dem alla att istället spegla sig i Kristi ansikte, liksom Maria en gång såg in i den nyfödde gudasonens ansikte, vid korset såg upp i hans plågade ansikte och sen fick möta honom som den uppståndne och segrande Herren.

Biskop Martins appell i boken var: Gör något och gör något nu, om du vill vara med och förnya Svenska kyrkan. Börja just där du står. Han skrev: Man talar om nya grepp, men inget kan ersätta greppet om Bibel och kalk.

Det har gått 30 år, en generation sedan biskop Martin skrev om brådskan att rädda kyrkan för Guds skull. Många böcker senare och framför allt många Frälsarkransar senare är det oroande mycket ogjort. Självspegling hindrar födelsedagsfirandet. Kärleken till kyrkan brister. Hög tid för radikal samling kring Guds Ord och brödsbrytelse. Dags för en av Anden rödfärgad och kärleksfull nyorientering.

Martin Garlöv POSKordförande Uppsala stiftsPOSK