Finns barmhärtighetsmord?

Johan Unger, fd domprost Växjö, skriver på Debatt i Kyrkans Tidning "Barmhärtighetsmord måste skiljas från mord". Han skriver:

Barmhärtighetsmorden - och försök till barmhärtighetsmord - kommer sannolikt att öka. Samhället och lagen i Sverige accepterar inte dem – inte heller inom sjukvården. Det är både juridiskt och moraliskt rätt, det bör hävdas med hänvisning till humanismens respekt för livet. Smärtlindring bör gälla – och finnas tillgängligt över hela landet – när livet lider mot sitt slut och smärta och förnedring övergår det mänskligas gräns.

Men alltfler kommer inte att acceptera den ordningen – särskilt kanske inte de myndiga 40-talisterna. Fler kommer inte att finna sig i att sjukdomarna förnedrar dem.

Hur skall vi, i Svenska kyrkan, förhålla oss till det här? Finns det överhuvudtaget något som heter barmhärtighetsmord?

Om mord kan vi läsa på Wikipedia:

Mord är ett uppsåtligt dödande av en annan människa, med definition i olika staters lagar. Mord särskiljs oftast från andra typer av dödande, såsom former där uppsåt inte existerar. Alla rättsväsen, antika som moderna, ser mord som ett mycket allvarligt brott. En människa som mördat kallas mördare.

Om barmhärtighet kan vi läsa på Wikipedia:

Barmhärtighet är enligt Bibeln Guds och människors fullhet; det mest gudomliga hos Gud, men också det mest storslagna hos människorna (Psaltaren 103). Det är den renaste återspeglingen av Gud i en människas liv. (…) Barmhärtighet eller medlidande är en kärlek som känns, en mors djupa kärlek till sitt lilla barn (Jesaja 49:15), en fars ömhet för sin avkomma (Psaltaren 103:13), eller en innerlig kärlek mellan bröder och systrar (Första Mosebok 43:30).
Kärlek till nästan är ett av de viktigaste kraven i Bergspredikan (Matteusevangeliet 5-7). Även för bland andra judar, muslimer och buddhister är barmhärtigheten en väsentlig dygd.

I Ungers debattartikel hänvisar han till ett fall i Örebro där en 83-årig man har försökt att döda sin dementa hustru. De hade flera år tidigare bestämt sig för att om den ene blir för sjuk skulle den andra ta den sjukes liv och sedan ta sitt eget. Läs om fallet här>>

Mordet lyckades inte och i artikeln i Norrköpings tidningar citeras mannen vid häktningsförhandlingarna:

– Jag är beredd att ta mitt straff, men jag ångrar mig så förfärligt. Nu vill jag bara ta hand om henne och jag ska inte ta mitt eget liv, sade 83-åringen gråtande.

Jag välkomnar verkligen debatten. Jag tror också, precis som Johan Unger, att en utredning vore bra. Och att Svenska kyrkan, tillsammans med andra samfund, i så fall skall vara oerhört aktiv i den utredningen.

För det jag kan utläsa om detta fallet i Örebro är, att här hade behövts en annan typ av vård för den sjuke. Ja, det kan vara bra att man får vara hemma så länge som möjligt i en hemmiljö. Men det gäller också att se det rimliga för anhöriga. Och de anhöriga måste känna sig trygga med att det finns alternativ, där personen de älskar och har delat ett helt liv med, blir väl omhändertagen. Kanske skulle de båda få bo tillsammans? Där båda kunde få hjälp och stimulans, allt efter sin förmåga. Det är en utbyggd äldre- och omsorgsvård som saknas tror jag, inte en lag som tillåter mord.

För jag tror verkligen inte på barmhärtighetsmord. Jag tror på god palliativ vård, jag tror på värdigt omhändertagande, jag tror på smärtlindring och god vård. Men jag tror inte det finns något som någonsin kommer att rättfärdiga barmhärtighetsmord.

Svenska kyrkan har på flera ställen i landet startat äldreboenden. Att fortsätta bygga ut den verksamheten och satsa på fler likande hem, och att göra det efter patienternas och de anhörigas behov - det är god diakoni.