Idag har vi en gästbloggare, Mats Rimborg, som skriver om den absoluta tystnadsplikten för präster. Vad tycker du är en riktig hållning i frågan?
För präster i Svenska kyrkan gäller absolut tystnadsplikt. Det innebär att en domstol inte kan kalla en präst som vittne när någon biktat sig eller vänt sig till prästen för enskilt själavårdssamtal, och att domkapitlet kan ingripa mot präster som bryter mot tystnadsplikten i fråga om sådant som han eller hon har fått veta under bikt eller enskild själavård. Rättegångsbalkens bestämmelser förutsätter dock att kyrkan själv har regler om absolut tystnadsplikt, så det räcker att ändra i kyrkoordningen för att upphäva vittnesförbudet.
Något motiv för att det ska finnas absolut tystnadsplikt anges inte i kyrkoordningen, det förutsätts bara att det ska finnas. Ursprungligen torde syftet ha varit att skydda sådant som framkommer i bikt, där prästen agerar som Guds ställföreträdare, och till Gud kan man säga vad som helst utan att han för det vidare. I vår kyrka förekommer ibland bikt, men inte som sakrament och utan tydlig avgränsning mot annan enskild själavård, så för att kunna tillämpa absolut tystnadsplikt har det gjorts en bredare avgränsning av i vilket sammanhang den ska gälla.
Varför präster ska omfattas av andra regler än sjukvårdspersonal, socialtänst och andra yrkesgrupper som behandlar känsliga uppgifter om enskilda är svårt att förstå. Den särlagstiftning och de regler som finns i kyrkoordningen inom området är otidsenliga och innebär att kyrkan ställer sig på förövarnas sida istället för på de utsattas, till och med när man skulle kunna förhindra nya övergrepp.
Ur samhällets synvinkel finns det knappast någon fördel med en sådan ordning. Ur prästernas perspektiv kan det vara bekvämt att ha något att gömma sig bakom när man får kritik för att ha underlåtit att ingripa mot missförhållanden som man har känt till, men det är knappast ett motiv som kyrkan behöver ställa sig bakom.
Det finns en underbar scen i filmen Crocodile Dundee där Mick förklarar hur man löser sina problem där han kommer ifrån: If you've got a problem, you tell Wally. He tells everyone in town, brings it out in the open, no more problem.
Det är en missuppfattning att tystnadsplikten är till gagn för någon, vare sig förövare eller offer. Den kristna synen på nåd, förlåtelse och barmhärtighet innebär inte att man ska underlåta att ingripa när människor riskerar att fara illa. Den absoluta tystnadsplikten för präster borde därför snarast avskaffas, innan fler människor hinner komma till skada.
/Mats Rimborg
Uppdaterad 14 april
En länk till Per Westbergs blogg Kyrkoordnaren som skriver "Tystnadsplikten skyddar den enskilde"
5 kommentarer:
Mats,
Jag förstår inte varför. Är det för att brotten skall minska eller för att det inte skall vara någon skillnad på präster och sjuksköterskor?
Jag tror att ett första steg mot att behandla och möta sina synder, och kanske i förlängningen sona dem är att bekänna dem. Att bekänna dem för Gud är viktigt för att få syndernas förlåtelse (och det skiljer ju prästernas uppdrag från tex sjukvårdens). Att kunna prata om dem med någon som man vet inte säger något är viktigt för att kunna förlåta sig själv. Och jag tror att det är de som begår de värsta brotten som har mest att få förlåtet. Därför behövs prästernas absoluta tystnadsplikt. För knappast är det så att brotten kommer att minska om det finns färre att prata med.
/Henrik
Nej, jag håller inte med! Biskopsmötet 2000 (rev. 2004) skriver följande om "Tystandsplikt och sekretess i Svenska Kyrkans arbete":
I fråga om tystlåtenhets sigill uttrycker sig Luther på så sätt att bikten "sker inte inför mig utan inför Kristus: eftersom Han håller den hemlig, håller även jag den hemlig".
Hänvisningen till Crocodile Dundee är märklig. Ska man tolka det som att Wally ska motsvaras av prästen som då skulle vara den förste att sprida hemligheten vidare?!
Kommer att tänka på en gammal textrad: ”Jag anförtrodde min hemlighet till en stum. Nu har han återfått talförmågan…”.
/Göran
Med förvåning har jag läst Mats inlägg och jag förstår inte varför vi förtroendevalda måste vara inne och "kladda" och ändra på allting.
Kyrkliga trosfrågor och angelägenheter politiseras och jämställs med vilka politiska frågor som helst.
Att bevara den absoluta tystnadsplikten innebär inte att prästen eller kyrkan ställer sig på förövarens sida utan garanterar att förövare som är i djup kris med förtroende kan vända sig till Gud via en präst. Ibland kanske prästen också kan vägleda förövaren så att denne ger sig till känna för polisen. Detta utan att prästen behöver bryta sin absoluta tystnadsplikt.
Anders
I vår kyrka har vi en ambivalens när det gäller sakramentens antal, men boten/bikten brukar räknas in bland sakramenten. Att rucka på prästers tystnadsplikt är att dra undan mattan för oss att fungera i själavård och sakrament!
I flera kommentarer har mitt förslag att ta bort prästernas absoluta tystnadsplikt ifrågasatts. Låt oss vända på resonemanget: om det vore bra att förbjuda människor att berätta om vad de har sett och hört så borde väl ingen tillåtas att föra något vidare som de har fått veta i förtroende av någon annan? Men alla andra medborgare är faktiskt skyldiga att vittna om de kallas till en rättegång, och de som arbetar med barn och ungdomar har till och med anmälningsplikt om de upptäcker missförhållanden, så varför ska det vara annorlunda för präster? Antingen måste det vara något alldeles speciellt med präster eller också är det något alldeles speciellt med bikt och enskild själavård. Låt oss pröva om det stämmer.
I Svenska kyrkan är prästvigningen inget sakrament och prästens kall är enligt Luther inte annorlunda än vilket annat kall/yrke som helst. Vi kallas alla av Gud att tjäna våra medmänniskor och vårda Guds skapelse. Vissa gör det genom att vara lärare, bönder, expediter eller ingenjörer, och andra genom att vara präster. Att vissa ska vara präster är en ordningsfråga, några måste avsättas till att ha tid att förkunna och döpa och lära mer om och ur bibeln. Beträffande bikten råder det ingen tvekan om att den inte är något sakrament enligt Svenska kyrkans ordning. Det står om bikten i Kyrkoordningen kapitel 21, men till skillnad från dopet och nattvarden beskrivs inte bikten som ett sakrament i inledningstexten. Därför kan alla kristna ta emot bikt, och det sägs om Luther att han lär ha väckt människor - tydligen första bästa, inte bara präster - och bett att få bekänna och få bli avlöst.
Så det stämmer inte alls att det är något speciellt märkvärdigt med präster, bikt eller enskild själavård. Även om det periodvis under historien har betraktats som ett mycket svårt brott att bryta mot sin tystnadsplikt så talar det mesta för att det nu är dags att byta fokus och fråga sig vilka konsekvenser de nuvarande bestämmelserna får. Jag tror inte tystnadsplikten är till gagn för någon, vare sig förövare eller offer, och en avdramatisering av själavård, bikt och avlösning vore eftersträvansvärd, liksom större öppenhet inom andra områden. I vissa kyrkor finns det möjlighet att lämna in böneämnen som sedan lyfts fram i förbönen vid söndagens gudstjänst. Där jag ibland firar gudstjänst gör man en poäng av att det som skrivs på lapparna är hemligt och att de förstörs utan att någon läser dem. Vad är det för trams? Sätt upp dem på anslagstavlan istället så att alla kan vara med och dela varandras bördor!
Det är självklart att man förhindrar fler övergrepp genom att avslöja dem som begår sådana än genom att skydda dem. Bland kommentatorerna finns en naiv förhoppning om att alla som kommer till en präst kan omvändas och förmås att sluta med vad de håller på med, men det finns inget som tyder på att detta stämmer. Med anledning av vad Göran skrev i sin kommentar så vill jag dock förtydliga att även jag menar att sådant som redan har blivit anförtrott under sådana omständigheter att absolut tystnadsplikt gäller även fortsättningsvis bör vara förborgat. Till Anders vill jag säga att detta visst är ett område som förtroendevalda måste ta ansvar för. Kyrkoordningens innehåll ska beslutas av Kyrkomötet och att låta prästerna själva bestämma vilka regler de ska följa vore en mycket dålig idé. Det här handlar som jag har visat inte om en trosfråga i vår kyrka utan om vilken ordning som är lämplig. Att som kyrka riskera att anklagas för att ha möjliggjort fortsatta övergrepp och andra grova brott är synnerligen olämpligt.
Skicka en kommentar