Ta hand om dessa mina minsta…

Det talas om "ensamkommande" barn, flyktingar, falska uppehållstillstånd, avvisningar och utvisningar, en rättvis flyktingpolitik och vilka regler som skall gälla i Sverige. Jag har i dagarna fått reda på två fall som kan personifiera vad det kan handla om.

Jag kom i samspråk med en präst som i sin församling kommit i kontakt med en person. Denna person är född muslim men har genom olika vägar blivit kristen. Personen har därför blivit helt avskuren från sin familj i sitt hemland där de tagit avstånd från den här personen och dragit in allt ekonomiskt bistånd. Prästen berättade att personen önskar att bli döpt och har därför gått i dopundervisning i prästens församling. Och nu uppstår det stora dilemmat. Eftersom personen inte får något ekonomiskt bistånd hemifrån kan uppehållstillståndet i samband med studierna dras in. Men det är omöjligt att återvända eftersom personen lämnat sin tro.

Det andra fallet är en person från ett afrikanskt land. Personen har varit i Sverige under åtta år, med upphållstillstånd. Personen studerar, har en "svensk" familj som tar hand om personen. Har nu svenskt sällskap, talar utmärkt svenska, jobbar, studerar och är fullt integrerad i Sverige. Då tänker plötsligt myndigheterna dra in uppehållstillståndet eftersom personen inte studerat i tillräckligt snabb takt.

Två "exempel" från vardagen. Jag gissar att många av er har liknande händelser och berättelser.

I vissa församlingar är detta "vardagsmat" - där jobbar man hela tiden med flyktingar, invandrare och andra behövande. I andra församlingar får man ta hand om andra uppgifter i Guds rike och ser andra sidor av det diakonala arbetet.

Och jag kommer att tänka på texten från domsöndagen, från Matteusevangeliet.

"Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?" Så skall han svar dem: "Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig"

Ur POSKs handlingsprogram:

I en levande församling tar sig tron uttryck i kärlek och praktisk diakonal omsorg. Församlingsdiakonin är omistlig, och måste innebära att stå på de utsattas sida och vara deras röst i kyrka och samhälle. Flyktingar, alkohol- och drogberoende, ensamma, sörjande, människor med relationsproblem, arbetslösa – nöden är skiftande och behoven är stora och kan inte mötas endast av församlingens anställda. Diakonen är ett barmhärtighetens tecken, som ska inspirera och stödja alla att ha omsorg om varandra.