Långfredag före POSK

Igår var det långfredag. I Hovsjö kyrka, Södertälje dit jag brukar gå hade vi långfredagsgudstjänst. Det är nog en av de mest gripande gudstjänster jag vet. Musiken går i moll, Kören sjunger "Mitt folk" och "Höga kors" och det finns tid för enskild andakt inför korset. Att se på Jesus där han hänger på korset, lider och dör för min och hela världens skull bär på en djup hemlighet. För det första är det förkrossande att bli påmind om sin syndabörda, sin bortvändhet från Gud och sin totala avsaknad av egen förtjänst. För det andra är det trösterikt att veta att Jesus dog på korset för att vi skulle få liv. För det tredje är det befriande att veta att det inte beror på mig, utan på Jesus. Tack vare detta behöver jag inte krampaktigt hålla fast vid mitt eget utan kan dela med mig av det jag har. Allt får jag av nåd av honom som gick i döden för mig. Att leva så är underbart. Jag önskar bara att jag gjorde det varje dag. För det är ju så att även om Gud blev människa och gick i döden för att vi skulle kunna få gemenskap med honom så är det ju ändå en daglig kamp för oss människor att hålla fast vi detta enda, nämligen Jesus.

Men i den kampen är vi inte ensamma, dels har Jesus lovat att vara med oss och skickat den Helige Ande och dels har vi gemenskapen i den Heliga Kyrkan till hjälp. Liksom ett barn mår bäst av att både ha en pappa och en mamma som fostrar, undervisar och älskar det så behöver jag som kristen både pappa Gud och mamma Kyrka till min hjälp på väg mot evigheten. Och det är någonstans här som mitt engagemang för Svenska kyrkan och POSK började. Om inte kyrkan fungerar som den ska blir det väldigt svårt för Guds barn att lära känna Gud som den Han är. Man kan jämföra med ett litet barn vars första relation i livet är till mamman som ger det mat, värme och trygghet. Så småningom kommer pappan in i bilden och barnet får lära sig att älska pappan genom att se den kärlek, gemenskap och trygghet som finns mellan föräldrarna. På samma sätt blir det väldigt svårt för den "nyfödde" kristne att få en rätt bild av Gud om inte kyrkan har det. Det är lätt att falla i olika diken. Antingen att gå och vara rädd för en Gud som är frånvarande, dömande och bestraffande eller att få en nallebjörnsbild av Gud som den som alltid älskar och bekräftar oss men inte kräver någon lydnad eller helgelse.

Här tror jag att vi POSKare är kallade att vittna om vår tro och vår Gud och samtidigt vara en god, reformerande kraft inom vår kyrka. Precis som Påskens glädje följer på långfredagens sorg så kanske en kyrkans POSK kan få följa på den tid av nedgång, politisering och sekularisering vi upplevt i vår kyrka. Men det kommer inte att ske utan kamp. För det första en inre troskamp där man dag för dag måste hålla fast vid Jesus. För det andra en lokal kamp där vi är kallade att i våra egna sammanhang vittna för våra medmänniskor och bygga levande församlingsgemenskaper. För det sista en kamp för vår kyrka så att den inte styrs av sekulära partier utan av engagerade, brinnande kristna fast förankrade i Jesus och den lokala gudstjänstgemenskapen.