Därför behövs en förståelse på djupet inte minst inom sjukvården om livets okränkbarhet och om att tillvaron kan vara meningsfull, till och med glädjefylld, även för den person som saknar många av de förmågor som vi så lätt ser som oundgängliga. Om detta, och om allt vad även svårt handikappade barn, unga och vuxna betyder för sin omgivning, kan många föräldrar, som en gång i världen fattade beslut om att låta livet segra, vittna.
Så avslutar Elisabeth Sandlund sin ledare på tidningen Dagen i fredags. Elisabeth har själv personliga erfarenheter av att ha ett speciellt barn. Detta präglar givetvis hennes inställning. Men hon lyfter upp något oerhört väsentligt i sin ledare. Hon börjar med att skriva:
Etikdebatten bör handla inte bara om vård i livets slutskede utan också om vem som avgör vad som är ett liv värt att leva
Givetvis den andra sidan av dödshjälpsdebatten och livshjälpsdebatten. Vem bestämmer livets början och livets slut?Skall livet endast bestå av friska, "normala" människor utan smärta och sjukdomar? Eller är livet något mer - som vi inte alltid kan råda över? Skall vi rensa ut vissa - bestämma att dessa sjukdomar, dessa behandlingar är för dyra för oss/samhället. Eller skall vi göra det vi kan, för de som kommit till oss, för alla?
Vem är jag att råda över liv och död? Vem är du att bestämma över mig?
Nej, det är inte enkla frågor. Livet är inte enkelt. Därför är det också viktigt att Svenska kyrkan är med i den här etikdebatten - med sina teologiska kunskaper, med sina kunskaper om människor i sorg, smärta, glädje och livskraft!
>>Läs Elisabeth Sandlunds ledare här>>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar