>>Läs artikeln här>>
Och jag, som ändå sitter i kyrkomötet och beslutar om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära blev lite fundersam. Så jag tog kontakt med Lena Petersson, som sitter med i Svenska kyrkans kyrkohandboksgrupp för att höra vad hon hade att säga om detta.
Jag skickade också en fråga till kyrkohandboksgruppens webbplats för jag trodde i min enfald att det kanske skulle stå något där. Men icke sa Nicke. Men jag har fått ett automatiskt svar att de tar emot min fråga och det skall komma kyrkohandboksgruppen till del.
Men Lena har svarat. Lena är teol.dr och har skrivit en avhandling, "Kärlekens måltid - en studie i mässliturgier i Svenska kyrkan 1986-2004" (>>Läs abstract här>>)
Lena är också vice ordförande i POSK och lärare på pastorlainstitutet i Lund.
Vad säger då Lena om den nya handboken…
Jo, att de har diskuterat detta i kyrkohandboksgruppen. Man visste att den var på gång.
Det är ingen ny gudstjänstbok utan en uppdatering av det så kallade noterias missale.
Lena säger att just denna bok undviker alla bilder (även de bibliska) som inte klart pekar på att Gud är av manlig kön. Enligt henne är detta klart obibliskt och dessutom teologiskt fel.
Lena säger vidare att detta nya missale innehåller saker som inte höra hemma i en luthersk tradition. Ett exempel på detta är mycket bestämde regler för hur prästen ska hålla händerna. Lena säger att Luther pläderar i sina gudstjänstböcker för stor frihet, vilket vi känner igen i Svenska kyrkan. Sedan har man i denna bok, bland mycket annat, utelämnat andra serien av dagen bön.
Jag läser på arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelses webbplats om boken också. Och inser att det är ju de som har beställt boken. Enligt deras webbplats så är boken oumbärlig, för den innehåller allt man behöver för att fira mässa. Och fd ärkebiskopen Gunnar Weman kallar den en gåva till Svenska kyrkan.
Men detta är inte en bok som är beslutad av Svenska kyrkan. Men den innehåller delar av en handbok som är beslutad av Svenska kyrkan.
Vem som helst kan publicera vilken bok som helst, nästan. Och då ser jag här ett problem som jag har stött på i Svenska kyrkan förut. Det är nämligen så att Svenska kyrkan äger inte sina egna kyrkliga böcker. Det är förlaget som äger dem. Som psalmboken, handboken osv. Och förlaget har en styrelse (där sitter det en biskop, Tony Guldbranzén). Men detta är inte en styrelse som tycker att Svenska kyrkan skall äga eller ha tillgång till sina egna böcker. Så därför kan Verbum trycka upp egna psalmböcker, med psalmer man lagt till själv - utan att kyrkomötet har bestämt det. Därför finns det också möjlighet för andra förlag att trycka handböcker och annat - som gör att det blir väldigt svårt för en vanlig medlem att förstå vad som är en förlagsproduktion, en organisationsproduktion eller en bekännelseskrift i Svenska kyrkan.
Nej, jag tycker det är ledsamt och komplicerat.
Jag är för att vi skall fira mycket gudstjänster i Svenska kyrkan. Jag är för att vi skall fira mycket olika typer av gudstjänster. Vi behöver gudstjänstgemenskapen, vi behöver få möta Gud i ordet, nattvarden, bönerna och i gemenskapen med varandra. Jag är för att vi för en vid och hög teologisk diskussion. Men jag tycker det är komplicerat när jag måste läsa i förordet och det finstilta för att hålla reda på om det är en produkt från en organisation, ett förlag eller en bekännelseskrift.
7 kommentarer:
Visst bör "Artos missale" användas med viss försiktighet (t.ex. inte använda de extra nattvardsbönerna vid annat än temamässa), men vi bör glädjas åtr den och föär mig som präst är den till stor hjälp och glädje. Vi kan väl likna den vid det tillägg till psalmboken som Verbum publicerade för några år sedan. Skillnaden är dock att det är mycket högre kvalité på missalet och en större teologisk stringens. Som präst får man bara byta ut någon enstaka riktig psalm mot en sång från Verbums privata tillägg, men tyvärr finns det många präster som regelbundet väljer fleratalet av gudstjänsternas psalmer från det privata tillägget.
Problemet är väl att den partipolitiserade kyrkans i allmänna politiska korrekthet har påverkats av många obibliska tankar i sina senare kyrkohandboksrevisioner (varav den senasye tack och lov inte blev antagen!) och detta borde du och Lena OPetersson se som ett större problem än att man i "Artos missale" ger vissa liturgiska regianvisningar för prästens kroppsspråk.
Hej POSK-präst
Vet du, det jag egentligen är mest ledsen och irriterad över är nog att det anses nödvändigt. Att det alltid blir minst två "sidor" och att jag, som kyrkomötesledamot, är tvungen att vara så… jag vet inte hur jag skall uttrycka det på rätt sätt…
…jag tänker så här. Det finns alltid människor som vi litar på och som vi tänker - om den personen tycker så är det nog bra. Här finns det personer i båda "lägren", människor som jag tycker om och respekterar och vars omdömen jag värdesätter och som jag har med i mina bedömningar när jag själv skall tycka och tänka. Jag har inte en lång teologisk utbildning så jag måste lita på dem som har det.
Och så görs det så olika bedömningar - och tolkningar. Och det ställer till det för mig. För mig hade det givetvis varit enklare om alla jag tyckte om och värdesatte, tyckte samma. Men nu är det inte så.
Som POSKare är jag givetvis för att vi har en mångfald. Och jag tycker det är en oerhörd rikedom med olika sorters gudstjänster. Men…
Kyrkomötet som högsta beslutande organ blir urholkat av partipolitiken och av misstron mot de som sitter där. Och av att kyrkomötet heller inte bestämmer över sina egna böcker - (nu tänker jag på att förlagen gör som de vill med våra beslutade texter).
Det satte igång en massa frågor hos mig. Men jag hoppas att det blir en jämförelse mellan de av Svenska kyrkan beslutade böckerna och den av Artos publicerade boken. Som gör att jag - som kyrkomötesledamot - kan förstå varför vissa val har gjort som de har gjort, också teologiskt!
Man kan ju vara hur mycket teologie doktor som helst, men att inte peka ut Gud som Fader, det har ju inget med kristen tro att göra utan är någon missriktad feministisk tanke.
Missalet verkar ju i allmänkyrklig anda och det är väl ändå dit vi ska sträva?! Sen är nog inte tanken heller att hur prästen håller händerna är ett måste utan en rekommendation.
Visst kan vi ha olika traditioner, viktigast är att vi håller oss till högmässans form och att den är väl teologiskt underbyggd. Och inte ska det vara något negativt att AkF har haft ett finger med i spelet.
Hej Jonas
Nej, det är inget fel i att aKF finns med och bryr sig om Svenska kyrkan och dess utveckling. Absolut inte!
Jag tror att min frustration till största delen består i det jag försökte förklara i förra kommentaren. Nämligen att det trycks böcker som till viss del innehåller sådant som kyrkomötet har sagt är våra bekännelseskrifter - men att dessa böcker också innehåller sådant som inte är godkänt av kyrkomötet. Det gäller både detta missale och de böcker som Verbum tryck (t.ex Psalmboken med tillägg).
Jag tycker det är komplicerat.
Men nej, jag vet inte hur det skulle göras istället. (ja, eller Svenska kyrkan skulle ju kunna ta över och trycka sina egna texter istället för att låta ett förlag göra det, utan kontroll över böckerna!)
Jag välkomnar en sund, öppen teologiskt diskussion om gudstjänsten och dess utformning. Det finns en oerhört stor rikedom i Svenska kyrkans mångfald av gudstjänster. Det som gör mig ledsen är att vissa anser att att det ena är bättre än det andra.
Och jag tycker det är komplicerat att det som skall vara Svenska kyrkans grundläggande och godkända dokument blandas med sådant som inte är det. Oavsett hur bra det kan vara.
Att påstå att den gudstjänstbok för Svenska Kyrkan som förlaget Artos gett ut skulle vara obiblisk och teologiskt fel är nog lite vanskligt. Liksom att hävda att den innehåller det som inte hör hemma i en luthersk tradition.
Det finns många lutherska kyrkor inom den världsvida kyrkan. Lutherska präster världen över kan nog tycka både det ena om andra, både om den gudstjänstbok som kyrkomötet beslutat och den med tillägg som Artos nu gett ut.
Inom Svenska Kyrkan finns det stor frihet i gudstjänstfirandet, samtidigt som vi förvaltar en tradition och delar mässans omistliga beståndsdelar med den världsvida kristenheten.
En öppenhet för den bok som Carina Etander Rumborg anmäler stämmer med valprogrammet för POSK.
"Det är angeläget med ett brett utbud av gudstjänstformer för olika åldrar och livssituationer. För en kristen kyrka är tron på Jesus Kristus som vår frälsare grundläggande. Detta måste tydligt framträda så att inte evangeliet går förlorat och ersätts av enbart allmänreligiösa eller etiska frågor."
Frågan är om Svenska kyrkan vill vara en liturgisk kyrka, där det finns en faststäld ordning (med flexibilitet för utformningen av ordningen) är det då rimligt med en massa "egen producerat" ordningar från förlag, kyrkliga organisationer m.m. Akf är inte ensamna, även om de har den mest påkostade produktionen och en profil som inte alla andra känner sig bekväm med. Oevangeliska och ofeministiska skulle en delsäga med den högkyrkliga/katolska fromheten hör även den hemma i Svenska kyrkan.
Men Lena, du måste nog acceptera att många anser att det är högmässan som är den den ursprungliga allmänkyrkliga gudtjänsten och att man därför alltid ska fira den, i princip. Vad man har en känsla av att det är mycket mer accepterat med en liturgi som är flummig och intetsägande än en liturgi som har starka allmänkyrkliga/katolska drag. Det är synd att man fortfarande är så rädd för det katolska som är vårt ursprung..och är Svenska kyrkan inte längre allmänkatolsk så är vi ju inte någon kyrka överhuvudtaget, enligt vår trosbekännelse.
Jag tror att detta Missale blir till glädje för många.
Skicka en kommentar