Funderingar kring mötesplatser

I morse var jag ute och gick i Linköping, innan sammanträdet skulle börja. En underbar klar och solig augustimorgon. Staden höll på att vakna. Så gick jag förbi St Lars kyrka och såg ett litet torg där de hade satt upp parkbänkar…
De var placerade på ett sätt som gjorde att man alls inte skulle se eller umgås. Inget tillfälle till möte. Det gjorde mig ledsen - att utanför kyrkan ha en mötesplats som inte var en mötesplats. Sen gick jag till trädgårdsföreningen. Där fanns det också parkbänkar…De var placerade i en ring runt en damm. Det var visserligen en STOR ring - man kanske inte kunde prata med varandra - men man kunde i alla fall se varandra - man kunde njuta av samma skådespel i dammen och det fanns en känsla av samhörighet. Det gjorde mig gladare!

Sen gick jag vidare i den morgonsömniga staden. Utanför en av guldsmedbutikerna stannade jag till och upptäckte förvånat att där låg stora kors.
Det visade sig att korsen var repliker av de kors som används i Arnfilmen. Som nu blivit mode och säljs i guldsmedsaffären. Underbart!

Kanske skulle vi göra repliker även av våra biskopars kors och sälja? En ny inkomstkälla för Svenska kyrkan?