Det var någon i det gamla DDR:s partiapparat som med försmädlig min uttryckte att ”kyrkan är bara något ute på kanten”. Blixtsnabbt fann sig biskop Werner Krusche och svarade:
- Jawohl, javisst, det är ju kanten som håller ihop hela tallriken.
Historierna om den slagfärdiga biskopen i Kircenprovinz Sachsen är många. Den om kyrkan på kanten berättar Thoralf Thiele när han är på besök i Uppsala. När vi var studenter flyttade han in i mitt hyresrum medan jag studerade i Tyskland. Thoralf hade längtat till Sverige och ville läsa svensk teologi. Murens fall några år tidigare gjorde utbytet möjligt.
Idag är Thoralf Thiele luthersk präst i en liten stad i den nybildade Evangelische Kirche Mitteldeutschlands. Den är ett samgående mellan die Thüringische Landeskirche och Kirchenprovinz Sachsen. Utflyttningen från östra Tyskland och de låga medlemstalen har gjort sammanläggningen angelägen.
När Thoralf Thiele växte upp var hans familj mycket aktiv i församlingen där de bodde. Att vara kyrkokristen betydde övervakning. Nästan en hyllmeter dokument om familjen Thiele stod prydligt katalogiserad i STASI:s arkiv när muren föll. Det var närmaste grannen i trapphuset som hade lämnat de flesta uppgifterna, även om det inte var han som lyssnade av mikrofonen bakom köksskåpet. Det där är historia nu, men verkar för många vara obearbetat. I regionen skördar både gammelkommunister och nyaste nazister framgångar.
De kristna jag möter i dagens östra Tyskland verkar ha tränats att stå emot diktaturer: Många går sin egen väg. Kanske är det generationers minnen av totalitär överhet som fostrat individer med rika inre liv. Thoralf Thiele är en av dem. Han skulle aldrig bekräfta misstaget att se mänskligt värde som beroende av andra människors bifall. Därför slipper han leva i andras föreställningar, som om det skulle vara enda möjligheten för ett värdigt liv. I stället kan han och den minskande skaran församlingsmedlemmar gå vidare på sina egna vägar. De kan fortsätta att bry sig om det som sägs vara obetydligt och samtidigt vara skeptiska mot det i förstone storslagna.
Därför: stor glädje när Thoralf hittar en målad bild i en affär i Uppsala. Motivet är en katt som liknar Blasius hemma i prästgården i Kindelbrück. När han genom personalens försorg träffar konstnären heter hon som översättaren av en psalm från Thoralfs hemtrakter: Sörj för mig min Fader kär, jag kan inte sörja. Konstnären berättar att hon genom sin man är släkt med översättaren. Psalmen har hon aldrig hört. Thoralf kan texten utantill på svenska.
När vi träffas på kvällen skrattar vi åt hur kunskap om en 1600-talspsalm kan göra en vanlig dag speciell. Gamla ord som få har hört hamnar plötsligt i centrum. Det är som det inre livets rikedomar ibland sipprar ut och ger djup och färg åt det som annars bedöms som obetydligt. Kanske är det sådant som får människor att överleva tyranner och diktaturer? Vad som är centrum och vad som är ute på kanten blir inte heller denna dag särskilt självklart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar