Det är fler branscher än den kyrkliga som känns svajiga inför framtiden. Varje koncern med självaktning spanar in i framtiden och funderar strategiskt på hur nästa månad och nästa år kan bli.
Vad händer om fler kommer till kyrkans gudstjänster och vill engagera sig ideellt? Hur tar vi emot dem?
Vad händer om det blir färre som kommer? Och fortsatt färre som vill ta ekonomiskt ansvar för kyrkan i framtiden? Vad krävs för att kyrkan ska vara närvarande på en plats: anställda, lokaler, kyrkogård? Eller kanske rent av bara människor som ger av sin fria tid och firar gudstjänst eller utövar diakoni? Hur vill de ideella engagera sig om de nu kommer?
En bransch som var djupt skakad för några år sen (före fildelningsrättegången mot Pirate Bay) var musikskaparbranschen. Tonsättare, musikförläggare, -producenter och rättighetsinnehavare såg framför sig hur alla traditionella arbetsformer skulle smulas sönder och ingenting vara sig likt inom en snar framtid. Trots den relativa framgången vad gäller fildelningsprocessen är oron för den ovissa framtiden fortsatt stor i branschen.
För att få ett strategiskt försprång i tanken gav STIM (tonsättarnas branschorganisation) en extern konsult, Futuresense, i uppdrag att reflektera över framtidens trender vad gäller människans förhållande till musikkonsumtion. Deras rapport innehåller en hel del matnyttigt innehåll med omedelbar bäring in på församlingslivet, eftersom det handlar om samma människor.
I slutet av rapporten klipper jag detta citat: ”Prosumtion, kunden som medproducent, är en stark global trend. Konsumenten vill skapa sina egna produkter och sitt eget innehåll, en idé som grundar sig på behovet att känna sig behövd. Allt fler skapar sin egen musik, bloggar, recenserar böcker själva, gör egna filmer och tidningar, erbjuder sitt fotoalbum och ger resetips, mm. Företag bjuder in sina kunder att vara delaktiga i produktutvecklingen. Barn och ungdomar gör sina egna musikvideos och deltar i karaoketävlingar. Vi är inte åskådare utan deltar själva – och många vill synas.” (STIM-nytt 3/2006).
Tre pastorala funderingar:
1. Kyrkans gudstjänst har ju varit präglad av prosumtion från starten. Att människor kommer och vill vara delaktiga och påverka med sina gåvor (kroppen, rösten, intellektet, närvaron, tiden) är ju alldeles grundläggande för församlingsliv. Så med glädje kan församlingarna bejaka den globala prosumtionstrenden och välkomna människor till ett sammanhang där deras gåvor tas på allvar och deras tid används förnuftigt för att glädja andra.Omvänt kan man alltså slå fast att församlingsliv som bygger på ett ensidigt konsumtionsmönster där de kyrkligt anställda levererar det andliga paketet till dem som sitter ned för att passivt konsumera inte kommer att fungera. I framtiden kommer människor inte att nöja sig med konsumtion.
2. Vi lever i ett av världens mest individualiserade länder. I framtidsrapporten skrev man först att ”Konsumenten vill skapa sina egna produkter och sitt eget innehåll…”, och många av oss som arbetar i församling känner igen oss. En alldeles vanlig församlingsbo väljer och vrakar, man skapar sin egen ”andliga produkt” och fyller den med det innehåll som man själv accepterar och som bekräftar en god känsla.
Men rapportens mening fortsatte så här: ”…en idé som grundar sig på behovet att känna sig behövd”. Tvärs igenom framtidstrender och nutida märkligheter behöver alltså människan känna sig behövd.
Även i framtiden kommer ideella att engagera sig och oavlönat göra gott i det tysta för någon okänd. Djupt inne i människans innersta finns ett rop efter att vara behövd och innebära något som förändrar för någon annan än mig själv. Jag vill vara behövd och för att stilla det behovet skapar jag min egen andliga produkt. Hur svarar församlingen på det?
3. För 15 år sedan försökte kantorerna hemma i Ulricehamn värva körbarn till kören. Intresset var stort och de som anmälde sig hade ett enda villkor för att komma: ”Jag börjar gärna i kören bara jag inte behöver sjunga solo!”
Häromåret gjorde nya kantorer en ny värvningsrunda. Barnens villkor var nu det omvända: ”Jag börjar gärna i kören men bara om jag får sjunga solo!” Vad har hänt under tiden?
STIM-rapportens avslutning innehåller svaret: ”Vi är inte åskådare utan deltar själva – och många vill synas.” Hur möter församlingarna detta? Kan verkligen alla sjunga solo, jämnt? Översatt till samtalet med ideella som får frågan att bli engagerad i en gudstjänstgrupp: ”Ja, jag kommer gärna med i en gudstjänstgrupp bara jag får läsa text i mikrofonen, helst en jag formulerat själv”.
Finns det gränser när prosumtionstrenden inte längre gör mig medskapande utan det i stället handlar om mitt stora ego och den gamla människans krafter? Om det intensiva och utfläkande bloggandet och twittrandet är ett utryck för ”allt-ljus-på-mig” så finns ju tydliga anvisningar i Nya testamentet och kyrkans själavårdstradition för hur denna självhävdelse skall bemästras och läggas ned vid korset.
Hur sätter församlingen gränser för det här utan att knäcka den glade prosumenten?
Hur gör vi för att skaffa oss ett strategiskt försprång? Och vad får insikterna för följder i det lokala församlingslivet? Har du mött prosumenten?
Carl Sjögren
Kyrkoherde i Ulricehamn
Ur POSK:s handlingprogram:
En viktig uppgift för POSK är att skapa möjligheter för och uppmuntra människor med engagemang i Svenska kyrkans gudstjänst- och församlingsliv till att också ta ansvar som förtroendevalda i kyrkan.
(…)
Församlingen är kyrkans grundläggande enhet. Varje församling behöver personal med både en bred och djup kompetens för att tillsammans med frivilliga medarbetare bedriva arbetet i enlighet med församlingens grundläggande uppgift att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar