Skall jag behöva gå i kyrkan?

Jag hade missat Göran Skyttes krönika i tidningen Dagen (11/2): Om prästen inte går i kyrkan varför skall andra göra det?>>

Nu har jag läst den och konstaterar att det var en mycket intressant krönika och den trampar på en mycket öm tå tror jag. Vi är nog många som känner igen oss i frågeställningen och diskussionerna.

Skytte skriver:

På ett ställe avslöjade ordföranden i kyrkorådet (en rejäl och trovärdig kvinna i mogen ålder) att flera av församlingens präster ansökt om tjänstledighet under påskhelgen "för de ville vara lediga under påsken, som vanligt folk".
(…)
Det är inte bara sorgligt när präster, pastorer och kyrkans övriga anställda inte sätter sin fot i kyrkan om de inte har tjänsteplikt. Det är faktiskt upprörande. Hur har det kunnat gå så långt? Om inte kyrkans eget folk går i kyrkan, varför ska då andra gå i kyrkan? Hur blir det med trovärdigheten?

Ja, som sagt - detta är en mycket öm tå. Det visar sig också på de reaktioner jag sett på olika bloggar. Till exempel Carl-Henrik Jaktlund som skriver på sin blogg Jaktlunds marginalanteckningar Skytte skjuter skarpt eller missar han målet?>>.

Många av dem har ganska få lediga helger överhuvudtaget, ordinarie veckor är de i tjänst. Förr, det vet jag av egen pastorserfarenhet i en pingstförsamling, var praxis att en helg per kvartal var ledig. Det ändrades senare till en helg per månad, men det var svårt att få till i praktiken.

Att vara ledig en helg i månaden - eller i kvartalet - och att då ändå förväntas gå på gudstjänst i sin församling, är inte det en magstark förväntan? Jag måste säga att jag tycker det. Det finns behov av att vara ledig, att koppla av, att få miljöombyte, att sova ut, att inte behöva svara på frågor kring församlingens verksamhet, att få visa - både för sig själv och andra - att man inte är oumbärlig.

Liknande reflektioner gör Håkan Sunnliden på sin blogg Skytte missriktad>>
Sunnliden skriver:

För det tredje kanske prästen inte går därför att där saknas en gemenskap värd namnet eller för det är så tråkigt. När han har betalt är det en sak. Då vore det tjänstefel om han inte gick, men när han är ledig måste han väl få bestämma själv om han ska orka eller vill gå. Är det så illa? Det är möjligt att det är. Det kanske till och med är så illa att prästen stannar hemma för att överhuvud taget överleva i tron! Då ska vi inte skälla på prästen utan be Gud om förändringar.

Jag känner igen mig på många sätt här. När jag var ordförande i kyrkorådet så kände jag ibland att jag "måste" gå i kyrkan, det hörde till. Det fanns en förväntan på att jag skulle göra det, men ibland var jag så trött på det - för det hände också så ofta att jag istället för att koncentrera mig på gudstjänsten satt och tänkte på organisatoriska eller praktiska saker som jag la märke till, eller som människor ville prata med mig om.

Då var det skönt att få gå till en annan församling, en annan gudstjänst där man inte på ett enda sätt var ansvarig, där det inte spelade någon roll att det var fel eller att något inte fungerade - för det var inte mitt ansvar.

MEN… Jag håller helt och hållet med Skytte egentligen. Det sänder oerhört tydliga signaler när de anställda (eller förtroendevalda) inte går i gudstjänst i den kyrkan där de har sin huvudsakliga verksamhet. För givetvis så spelar det stor roll.

Ett litet exempel - när jag var ganska nykonfirmerad och började gå i kyrkan hemma i församlingen så var min konfirmationslärare där, församlingsassistenten. Vid en av de första gångerna jag kom till kyrkan efter konfirmationen, kom han emot mig, gav mig en stor kram och sa "Vad roligt att du är här idag!". Det värmde och spelade stor roll för mig. Den församlingsassistenten bodde inte i församlingen men hade ändå kyrkan som sin gudstjänstgemenskap.

Självklart spelar det roll att de anställda går i kyrkan, att de finns med i gudstjänsten - precis lika viktigt är det att de förtroendevalda syns i gudstjänsten.

Ja, jag förstår att man ibland måste få gå någon annanstans för att få andra perspektiv - men det kan aldrig förklara att man aldrig firar gudstjänst i sin (boende eller verksamhets-) församling.

Sunnliden skriver att prästen ibland måste gå till en annan församling för att den saknar en bra gemenskap. Då är det ett bra tips som Sunnliden skriver att be för att gemenskapen skall växa och den helige Ande komma dit.

Men… ursäkta mig… vem är det som är ansvarig för en församling och hur det fungerar där och i gudstjänsterna? Är inte prästen en oerhört viktig del av detta? Nej, jag vet att prästen inte kan påverka allt - men ganska mycket.

Skytte har lyft en oerhört viktigt fråga som måste få vädras och diskuteras runt om i våra församlingar. För det handlar om församlingssyn, det handlar om vår syn på vad det innebär att vara kristen och att dela gemenskap.

Från POSKs handlingsprogram:

I hela landet måste det finnas rimliga möjligheter att delta i kyrkans gudstjänstliv och verksamhet.
(…)
Kyrkans tro tar sig uttryck i en församlingsgemenskap med ett levande gudstjänstliv som centrum. Att bygga levande församlingar är kyrkans viktigaste uppgift och en gemensam kallelse till alla som tillhör kyrkan. Gudstjänsten är hela församlingens gåva och ansvar. Frivilligas ansvarstagande i gudstjänsten ska uppmuntras. Det är angeläget med ett brett utbud av gudstjänstformer för olika åldrar och livssituationer. För en kristen kyrka är tron på Jesus Kristus som vår frälsare grundläggande.