Helgsmålsbön med Mikael Mogren

Fjärde söndagen efter Trettondagen

Jesus går på vattnet

Matteus 14:22-33

Sedan befallde han sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg till andra sidan sjön medan han skickade hem folket. Så snart han hade gjort det gick han upp på berget för att vara för sig själv och be. Där var han ensam när det blev kväll. Båten var då redan långt från land och kämpade mot vågorna, eftersom det var motvind.

Strax före gryningen kom han till dem, gående på sjön. När lärjungarna fick se honom gå på sjön blev de förskräckta och trodde att det var en vålnad, och de skrek av rädsla. Men genast talade Jesus till dem och sade: "Lugn, det är jag. Var inte rädda."

Petrus svarade: "Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet." Han sade: "Kom!" och Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. Men när han såg hur det blåste blev han rädd. Han började sjunka och ropade: "Herre, hjälp mig!"

Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom. "Du trossvage", sade han. "Varför tvivlade du?" De steg i båten, och vinden lade sig. Och de som var i båten föll ner för honom och sade: "Du måste vara Guds son."

Läsningen från Matteus har en sorglig bakgrund. Den gäller Jesus och hans vän och släkting Johannes, han som kallades döparen. Johannes döparen har blivit avrättad och när Jesus får höra det vill han dra sig undan. Han är väl ledsen och vill inte vara med folk.

Men det finns ingen öde trakt för honom, utan människorna i städerna hittar var han än är och beger sig dit. De kommer till honom i tusental. Det är efter en dag med fler än fem tusen människor som Jesus skickar iväg sina vänner ut i en båt för att få vara ifred. Själv blir han kvar stranden, sen går han upp på ett högt berg, utan människor. Där får han vara för sig själv och ber medan natten lägger sig över Genesarets sjö. Jag tänker att det gnistrade stjärnor över sjön.

När sorgliga saker sker bland de nära behöver jag mer än annars en plats för mig själv, där jag får vara ifred. Det var ju så för Jesus också. Där kan det komma ifatt mig hur ledsen jag egentligen är. Det märks mindre när man håller igång och har mycket att stå i. Jag kan också behöva vara ifred när jag har oro i kroppen. Ofta kan det jag är orolig för ligga framför mig. Då kan det vara svårt att vänta sig något gott av morgondagen.

Medan Jesus var i fred uppe på berget kämpade lärjungarna i båten mot vågorna eftersom det var motvind. Plötsligt i gryningsljuset ser de Jesus vandra på vattnet i riktning mot dem.

Först blir männen i båten förskräckta och tror att det är en vålnad de ser framför sig. Att bli mycket orolig eller ledsen är inte farligt. Jag vet att känslor kan kännas väl mycket och jag vet också att det vi känner är som det är. Det kan rent av vara en början. Stora och äkta känslor kan göra att man vågar.

Petrus blir rädd och sen vågar han. Det blåser hård vind över Genesarets sjö. Nattmörkret vilar tungt. Det är gråkallt och vått i båten. Petrus håller hårt i relingen. Sen stiger han ur båten och går på vattenytan, men när han känner blåsten slå mot ansiktet blir han rädd igen. Det är inte lätt att vara lugn i stormen.

Han sjunker och kan inte ta sig upp. Petrus kämpar för sitt liv bland vågorna. Våra kroppar kan rysta som Petrus i stormen när sjukdom, sorg och värk sätter in. Då är hopp och mod som bortblåsta. Lugn i stormen är svårt att pressa fram. Vem av oss kan stilla en storm? Kristus drar upp Petrus ur vågorna.

På August Strindbergs grav står ett enkelt kors. Där har han valt en gammal bön på latin. Crux ave, spes unica. Var hälsat kors, mitt enda hopp. Vad kan Strindberg menat med att korset skulle vara vårt enda hopp? Strindberg själv kunde sjunka ner i bråddjup. Det visste hans närmaste mycket om. Kanske hade Strindberg anat att på botten av bråddjupen finns korset. Inte så att det blir bra och enkelt, eller det svåra snabbt går över. Men jag tror att Kristus finns och delar bråddjupen med oss. För han har gått längre ner. Kanske var det därför korset var Strindbergs enda hopp.

Jag förstår att man kan ge upp när det som var fast och stadig mark har blivit som ett mörkt hav utan botten. Så var det väl för Petrus också. När det som ligger framför gör mig orolig känns det som att det jag redan bär på också blir tyngre. Det var väl just i den stunden som Kristus ropade till Petrus. Kom!

Några av de äldsta kristna bönerna finns i psalmboken. En av dem är från 500-talet.

O Kriste du som ljuset är,
dig kan ej mörker komma när.
Vi skådar upp i tro till dig,
när solens ljus fördöljer sig.

Till tröst för alla är du satt,
var hos oss du i denna natt.
Låt oss i ditt beskydd få bo,
där är vi trygga, där finns ro.

När det ligger som ett hav utan botten framför mig, då är det som det är.
Tänk om Kristus har samma bråddjup under sig som vi.

Gud Fader son och ande bär,
oss genom natt och mörker här.
Dig heliga Treenighet,
ske pris och lov i evighet.


Kristus, ge oss mod att se saker som de är,
Även när det är mörkt som ett svart hav.
Ge oss modet att gå dig till mötes.
Var hälsat kors, mitt enda hopp.

Mikael Mogren

Hör hela helgsmålsbönen på Sveriges radio>>