Drakar och änglar

Från vår webbplats: Mikael Mogrens krönika från Kyrkans Tidning

När en romsk barnfamilj på en soptipp utanför Paris får sitt hem mosat av en bulldozrar, då är det som om drakar kommit lös. Det råder allvarstid i Europa och på Den heliga Mikaelsdag var det både drakar och änglar i kyrkans läsningar. Änglar betecknar Guds kommunikation och grekiskans ángelos betyder budbärare liksom hebreiskans malák. Tron på Gud som en enda, monoteismen, förstärker uppmärksamheten på Guds förbindelser med tillvaron.

Förbindelser, budbärare, bönesvar, gudsingripanden, Guds utstrålning och sändebud; änglarnas många namn berättar om gudomlig kontakt i människors liv. De som har upplevt änglar brukar beskriva hur någonting helt annat bröt in när allt hopp var ute. Det verkade vara slut men det blev en fortsättning, ofta med stor dramatik. Olycksfall, sjukdomar och allvarliga konflikter brukar utlösa livets och dödens dramatik.

När man drabbas kan det vara övermäktigt och Matteusevangeliet tröstar: Varje individ, varje litet barn, har änglar i himlen som ser Guds ansikte. Det är ett sätt att ge ord åt de gudomliga förbindelser som ingen människa lever förutan.

Det är inte underligt om förbindelser med det gudomliga aktiverar motkrafter. Förtryckare härskar ofta genom löften om stabilitet och tar gärna åt sig äran för både husfrid och landsfred. I synnerhet Uppenbarelseboken berättar om drakarnas härjningar. Varenda mening är så laddad med fasa att det liknar en lång feberdröm. Till slut övergår Uppenbarelseboken i harmoni, men det är mycket elände innan dess.

Den teologiska bakgrunden är att korset fungerade som en murbräcka när Kristus öppnade mellan Gud och skapelsen: Den öppningen förblir, men det är lätt att sluta att se den. Då blir man förledd, står det i Matteusevangeliet.

Barn blir föraktade och man kan inte lita på någon eller något, inte ens handen eller ögat, enligt Matteus. Den heliga Mikaels text från Uppenbarelseboken har fyra namn på destruktionen: den stora draken, ormen från urtiden, Djävul och Satan. Det är olika sätt att med ord ge form åt det som förstör.

I en fransk stad blev jag visad ett medeltida bibliotek. På en vägg hängde ett jätteben. I hundratals år gällde det för att komma från en drake. I början av 1900-talet klargjorde forskare att det var ett dinosaurieben. I områden där ingen inlandsis skrapat marken hittar man urtida skelettdelar och många menar att där uppstod de första berättelserna om drakar.

När människor lät sina värsta fantasier ta form kring efterlämnade benrester placerade de sin skräck utanför sig själva och gjorde den sannolikt mer hanterbar. Särskilt barn är mästare på att hitta former för det skrämmande.

I vår församling i Uppsala brukar vi annonsera att barnen kan ta med sina dinosaurier till kyrkan på den helige Mikaels dag. Då fylls kyrkan med små dinosaurieexperter som bär på plastdinosar i olika storlekar. Ett år blev jag tillrättavisad för att jag inte visste att det jag kallade dinosaurie mer precist var en Tyrannus Rex. De kan sin sak.

I den allvarstid som råder i Europa får vi inte glömma att destruktionen kan gräva sig djupt ner i människan men att dess kraft är begränsad. Gud är ingen förhistorisk Tyrannus Rex utan söker kommunikation med varje varelse.

Mikael Mogren

undervisar vid Faculté de Théologie Protestante, Paris
Änglarna

Texterna från Den helige Mikaels dag.
Daniel 10:15-19
Uppenbarelseboken 12:7-12
Matteusevangeliet 18:7-10