12 aug. 2010

Respekt- för vem?

Dilemmat är följande:

Efter flera år av sjukdom, de sista åren boende på ett äldreboende, dör mannen. Den nyblivna änkan har under flera år besökt boendet ofta och skött om maken och även de andra på boendet. Där har hon träffat Svenska kyrkan flera gånger, genom den lokala församlingen och dess präster.
Mannen dör.

Änkan går till begravningsbyrån och blir då upplyst om att eftersom maken inte är med i Svenska kyrkan (han gick ur för över 30 år sedan) så kostar det 12-15000 kronor att vara i kyrkans lokaler samt få en präst. Begravningsentreprenören ordnar fram en annan lokal att vara i (ett begravningskapell på kyrkogården) och får också hjälp med en borgelig begravningsförrättare.

Eftersom änkan innan besöket på begravningsbyrån varit och tittat på lokalerna i kyrkan (hon hade aldrig varit i kyrksalen, bara i församlingshemsdelen) och där träffat prästen hon känner från äldreboendet, tar prästen kontakt med änkan för att höra hur det gått. Det blir då klart för prästen och församlingen att begravningen skall ske borgeligt.

Församlingen diskuterar saken och erbjuder sig sedan att hålla i begravningen med präst och allt, lokalen är fortfarande begravningskapellet vid kyrkogården. Församlingen håller också själaringning för den döde i kyrkan vid gudstjänsten och allt detta utan extra kostnad. Eftersom änkan har hjälpt till så mycket. Änkan accepterar och är nöjd.

Då undrar jag - vem respekterar Svenska kyrkan och församlingen i det här läget? Maken? - som aktivt valt att gå ur kyrkan? Änkan? - som har varit snäll och trevlig och hjälpt kyrkan på äldreboendet och känner prästen?

Och vem skall Svenska kyrkan respektera?

Skall en person som aktivt valt att gå ur kyrkan inte kunna vara säker på att slippa en kyrklig begravning?

I POSKs handlingsprogram står det
För en öppen folkkyrka är det angeläget att skapa kontaktpunkter med så stora delar av befolkningen som möjligt. Detta sker genom de kyrkliga handlingarna vid avgörande tidpunkter i människors liv – dop, konfirmation, vigsel, begravning – och genom själavård, diakonal/social verksamhet, undervisning, kulturaktiviteter och delaktighet i samhället. Centrum i kyrkans liv är alltid gudstjänsten – utan gudstjänst ingen kyrka.
Men innebär det att vi skall skapa kontaktpunkter mot människors vilja?

I Kyrkoordningen står det
24 kap. Begravning
Inledning
I begravningsgudstjänsten tar församlingen och de sörjande avsked och överlämnar den som har dött åt Guds barmhärtighet. Kyrkan tror och bekänner att Jesus Kristus genom sin död har burit människans död och genom sin uppståndelse segrat över döden och öppnat vägen till det eviga livet.
Vid begravningen kommer såväl sorgen och dödens allvar som hoppet och uppståndelsens ljus till uttryck. Den blir samtidigt en påminnelse för de närvarande att själva besinna sig inför livets frågor och dödens allvar.
Den dubbelhet av död och liv, mörker och ljus som finns i varje människas liv och i korsets evangelium sätter således sin prägel på begravningen, men sorgen och döden får en ny och annorlunda karaktär, när den bärs upp av uppståndelsens och den himmelska lovsångens ton.

Begravning och begravningsgudstjänst
1 § Begravningen kan omfatta utfärdsbön, bisättning, begravningsgudstjänst och gravsättning.

2 § Begravningsgudstjänsten ska innefatta överlåtelse och begravningsbön.

3 § När någon har avlidit bör man så långt det är möjligt följa hans eller hennes önskan om begravningens utformning.

4 § När någon som tillhörde Svenska kyrkan har avlidit och inte har en anhörig som ordnar med begravningen bör om möjligt församlingens kyrkoherde verka för att begravningen sker enligt Svenska kyrkans ordning, om inte särskilda skäl talar mot detta.

Vem som leder begravningsgudstjänst och begravning
5 § Begravningsgudstjänsten leds av den som är behörig att utöva uppdraget som präst i Svenska kyrkan. Utfärdsbön, bisättning och gravsättning utan anslutning till begravningsgudstjänst kan ledas av någon som inte är präst.

Själaringning och tacksägelse
6 § Själaringning får ske när någon som tillhörde Svenska kyrkan har avlidit.
Efter dödsfallet ska tacksägelse ske i en församlings gudstjänst.
Kyrkoherden svarar för att själaringning sker och tacksägelse hålls.

Begravningsgudstjänst för den som inte tillhörde Svenska kyrkan
7 § Att även den som inte tillhörde Svenska kyrkan i vissa fall får begravas enligt Svenska kyrkans ordning framgår av 42 kap. 9 §.

42 kap. 9§
Begravningsgudstjänst
9 § Dödsboet har rätt till begravningsgudstjänst i den församling som den avlidne tillhörde, om inte synnerliga skäl hindrar det. Någon avgift får inte tas ut.
En begravningsgudstjänst får även firas när någon som inte tillhörde Svenska kyrkan har avlidit, om det finns särskilda skäl och är förenligt med den avlidnes önskemål. Då får en avgift tas ut.
Beslutet om att fira begravningsgudstjänst fattas av kyrkoherden, som även får uppdra åt någon annan präst i församlingen att besluta. (SvKB 2002:9)

6 kommentarer:

LeoH sa...

Är det verkligen sant, att församlingen helt opåtalat erbjöd änkan en kyrklig begravning? Allt var ju tydligen klart för en borgerlig begravning.
Ytterst märkligt.

Carina Etander Rimborg sa...

Hej Leo
Det finns säkert saker i den här historien som jag inte är klar över. Men det är så här jag har fått den berättad för mig.

Om det är opåtalat… nja… änkan hade ju varit i kontakt med prästen vid sitt besök för att titta på lokalen och kyrksalen, innan det stod klart för henne att det skulle kosta pengar att vara i kyrkan samt ha prästen med.

Men om jag förstått det rätt så var det församlingen som sedan ringde upp och erbjöd sig att ha begravningen utan kostnad. Det var inget som änkan framfört som önskemål.
Men, som sagt, jag kanske inte har alla fakta på bordet.

Personligen tycker jag också att det är ett dilemma. Självklart tycker jag det är viktigt att kyrkan finns med och möter människor i glädje och sorg, diakonalt, socialt och medmänskligt, med budskapet om Jesus Kristus.

Men… frågan måste ställas igen… vem är det vi skall respektera?

LeoH sa...

Håller helt med dig i din frågeställning.

Sigurdur Hafthorsson sa...

Jag har flera gånger hört argumentet "ska man inte respektera den avlidnes vilja" och sedan tolkar man en avlidnes utträde ur Svenska kyrkan som en önskan om att inte vilja begravas i Svenska kyrkan. Den tolkningen är långtifrån självklar.

Många som jag kommit i kontakt med väljer att lämna Svenska kyrkan av ekonomiska skäl, och tycker det är tråkigt att behöva göra så. Och vilka är det som ofta har dåligt med pengar... jo, pensionärer. Det är den grupp som ännu idag har starkast kyrkotillhörighet.

Skulle man kunna tolka det så att när anhöriga begär en kyrklig begravning av en icke tillhörig, nekar man endast om en avlidne uttryckligen INTE ville begravas i kyrkan?

Fast det är ju aldrig så enkelt...

Carina Etander Rimborg sa...

Hej Sigurdur
Fast om vi skall hålla på att tolka vad människor egentligen vill med sitt utträde, så kan det bli väldigt konstigt - eller?

Jag gissar också att den luddiga skrivningen i KO:
7 § Att även den som inte tillhörde Svenska kyrkan i vissa fall får begravas enligt Svenska kyrkans ordning framgår av 42 kap. 9 §.
En begravningsgudstjänst får även firas när någon som inte tillhörde Svenska kyrkan har avlidit, om det finns särskilda skäl och är förenligt med den avlidnes önskemål. Då får en avgift tas ut.

… syftar just på dessa personer som jag tror du försöker beskriva. Personer som har valt att gå ur av ekonomiska skäl eller kanske ideologiska. Fast det framgår ändå att en avgift får tas ut.

Det är som du säger inte enkelt. Men ett utträde är ändå ett utträde. Skulle vi inte kunna dra linjen där?

För om jag går ur en bokklubb, så vill jag ju inte att klubben fortsätter att skicka böcker till mig. Eller om jag är med ett politiskt parti och väljer att gå ur - då vill jag ju inte att partiet fortfarande skall räkna mig som medlem.

Jag inser att det ofta kan vara en balansgång med vad som är diakonalt riktigt och rättsligt riktigt.

För mig handlar det om trovärdighet.

Martin Garlöv sa...

När det gäller en begravningsgudstjänst väger de sörjandes behov tungt. Det duger inte att vifta med paragrafer. Varken när livet börjar eller tagit slut.
Bristen på mission ger bland annat de effekter som Carinas beskriver med sitt case. Kyrkoordningens regel är bra. Liksom när det gäller flera andra paragrafer bör de stå kvar även om de inte i varje enskilt fall ska följas.
En motion till årets kyrkomöte är inne på att amputera dopet från nattvarden. Det går förstås inte för sig. Men betyder inte att det i det enskilda fallet kan vara rätt att en odöpt tar emot bröd och vin.
Pengar kan det inte få handla om. Vår kyrka har råd att vara generös och barmhärtig.