Fritt efter en predikan i Åh kyrka, med tillåtelse av komminister Erik Stenberg-Roos
Vi skall fira gudstjänst i min församling och vi samlas kring Jesus, och nattvardsbordet.
När jag säger ”Kom, nu är allt tillrett” kommer Anders fram.
Anders är cirka 40-45 år och är alltid glad. På kyrkkaffena fixar han kaffet till allt och alla. Han jobbar med elektronik, har ett företag med kontor i Holland, antagligen också i New York. Han har en snygg fru och tre vackra döttrar.
När Anders går fram till nattvardsbordet är han glad, han ler, ser mig i ögonen, nickar gott och faller på knä.
Han ber ofta och tycker livet är gott, ber ofta med handflatorna uppåt och riktigt visar sin glädje.
Han sjunger med hög och stark röst: Min ande prisar ditt namn, hög är du min Gud.
Till nattvardsbordet kommer också Cecilia.
Hon är inte glad och hon sitter oftast längst ned. Jag vet att hon just har förlorat ett barn efter fyra månaders graviditet. Det var hennes högsta dröm, att få bli mamma och nu, nästan 45 år gammal, har den biologiska klockan tickat färdigt. Det har aldrig fungerat med längre relationer för henne. När hon går fram till nattvarden gör hon inget annat än gråter, hårt sminkad. Det blir två streck längs kinderna och hon faller på knä. Hon har inga handflator mot himlen. Ibland har jag försökt få ögonkontakt med henne, men hon vill inte, och när hon faller på knä bredvid Anders ser hon bara ner i golvet.
Hennes bön är ofta; Varför är mitt liv inte välsignat, varför har du glömt mig, Gud?
Och hon sjunger tyst för sig själv; O Gud ge mig kraften, att inte bli bitter, o Gud ge mig kraften att motstå hatet.
Fram till nattvarden kommer också två tjejer, Lisa och Sacha och de flamsar ganska mycket när de går fram.
De gick och läste förra året och var faktiskt ganska jobbiga, bägge två. Men bägge är dock helt säkra på att dom är troende, men exakt på vad, vet jag inte. Ska man vara ärlig lyssnar de inte alltid till vad jag säger, och de kommer inte så ofta till gudstjänsten utan bara ibland. När de kommer går de hellre till kvällsmässan.
Jag träffar dem också på ungdomsgruppen. Jag råkade en gång säga att de skulle våga fråga. Nu ifrågasätter de allt jag säger och ibland lyssnar de på svaret, ibland säger dom bara jajajajajaja…
Som tonårstjejer är, så håller de på något sätt på att hitta sin stil. Det är viktigt att det blir rätt.
Och när jag säger, Kom, nu är allt tillrett, så kollar de först in en snygg kille som brukar gå i kyrkan. Men det är lite pinsamt eftersom han nämligen är ett år yngre. Men de väntar tills han gått fram och hoppas kunna knäfalla bredvid honom.
Ofta tycker de att kyrkan är tråkig, men ibland ,när de blir allvarliga, kan de komma med bra förslag om hur vi ska forma framtidens kyrka.
När Lisa och Sascha skall sjunga väljer de sånger från Hillsong, från Idol och Schlager-SM,
När de ber vet jag att båda vill hitta ett eget språk, en egen stil och kopierar det som är bra och lämnar det som de inte gillar.
Sen har vi Susanne och Tommy.
Susanne och Tommy är oense om allt. Precis allt. Susanne är cirka 28-30 år och jobbar med reklam. Tommy är cirka 70 år och har arbetat som ekonom. Bägge har suttit i kyrkorådet och de gillar inte varandra. Av någon orsak är de bägge med i bibelstudiegruppen och ibland får jag en känsla av de är med bara för att bråka. De senaste fem åren har de bråkat om homosexualitet.
När jag öppnar bibeln på bibelstudiet och säger slå upp Romarbrevet så säger Tommy: ”Skönt inte det inte förbjudet läsa i bibeln i kyrkan än." Han tycker kyrkan knappt går att känna igen och betonar gärna han tillhör en majoritet i världen som tycker som han.
Då hugger Susanne som en kobra, ”Ha, majoritet i världen, det är ju en majoritet som följer påven. Tycker du att du är "lite bättre än oss andra", eller?”
Tommy svarar "Det sa jag inte" men Susanne replikerar snabbt "Det är samma sak".
Tommy betonar gärna att han varit med ganska länge och antyder att Susanne är för ung.
Men Susanne hugger igen, "Jeremia sa väl nåt om att man inte ska säga något negativt om unga!"
Jag har pratat med dem i enrum, båda två, likt barn i förskolan och bett dem att lugna ner sig!
Den värsta krisen var när båda satt i kyrkorådet och vi skulle bestämma färg på julgardiner…
När de går fram till nattvarden så de kollar de in var den andra är så de inte kommer för nära varandra. Någon gång har det bara funnits plats bredvid varandra och jag undrar vem av dem som hinner först och ger den andre en armbåge.
När de sjunger väljer bägge två intressant nog samma typ av sånger. Gärna: 'Ditt ord är mina fötters lykta, din sanning uppenbarad'.
Och båda ber ganska trosvisst; Tack för att du, Gud, har gett oss sanningen!
Sist av alla går Peter fram.
Han är extremt intellektuell, intelligent, och när jag predikar så sitter och han funderar. Han har skrivit en doktorsavhandling som handlade om avvisandet av hellenistiska influenser i de deutropaulinska breven. Han har idag ett lektorat och massa studenter. En mycket trevlig person, men väldigt teoretisk och han brukar inte stanna på kyrkkaffet.
Han är aldrig med på grupper, däremot kan han prata lite efter gudstjänsten. Kan då säga "Intressant det där med Luther, hur tror du det korrelerar till Bubers tankar om ”jag - du för mötet” eller Karl Barths teorier om gud som den andre?
Och jag svarar "Hmmmmm, Bubers teorier är ju intressanta…,
Ibland har jag frågat honom "Svara mig ärligt nu, vad hittar du egentligen i kyrkan? Och han svarar ”Det är stämningen, men jag skulle önska en annan metateorietisk nivå”,
När han går fram till nattvarden har han händerna mot hakan, ser lite imponerat och lite beundrande och mycket kritiskt, på korset.
En gång sa jag till honom att tron, den sitter inte bara i huvudet utan den måste också sitta i hjärtat. Då ryckte Peter på axlarna och svarade "Men jag gillar ju att tänka".
När Peter ber så ber han över det outgrundliga mysteriet.
Alla dessa människor möter jag i min församling, i min kyrka. Och vet ni vilken kyrka det är? Jo, det är Svenska kyrkan, som jag är stolt och glad att få tjäna. Alla är välkomna här, alla har inte rätt, men alla kan rymmas här i all sin mångfald. Kyrkan kan rymma alla dessa människor, där mångfalden får bli en möjlighet. Mångfalden är också vår tydlighet.
I all kristen tro är det en rörelse framåt, framåt, för att följa Jesus. Att följa ljuset, såsom de vise männen från öster en gång gjorde. Det betyder att man gör sitt bästa för att leva sitt liv, i ljuset av honom, för att leva i Jesu efterföljd. Att leva i en rörelse utåt andra människor, men inte mot andra människor, utan tillsammans med andra människor och Jesus. Det är det vi förkunnar som livets mening, det är vår religions hemlighet.
Erik Stenberg-Roos
Texten finns också på vår webbsida www.posk.se
Nattvardsbilden är hämtad från bildbyrån IKON
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar