Tuvelius skriver
Som patienter har vi rätt att tacka nej till livsuppehållande vård. Men inte att kräva assisterat självmord eller aktiv hjälp att avsluta livet.Jag tror att Dag Tuvelius är precis på rätt spår. Många är rädda för döden - även kristna människor. Men vi måste våga tala om döden.
Förespråkare hävdar däremot att vi måste få rätten att bestämma över vår död. Svårt sjuka personer har också uttryckt sin rädsla för att vara utlämnade till en plågsam och ångestfylld dödskamp. En oro som i högsta grad ska tas på allvar.
Nu i påsk så är det ju högaktuellt.
Döden och livet. Sorgen och glädjen. Förtvivlan och hopp. Låt oss hoppas att alla präster som skall predika under alla gudstjänster i helgerna kan förmedla just det som Jesus Kristus erbjuder - hoppet och frälsningen!
Dag Tuvelius skriver
När Sveriges kristna råd nyligen anordnade en konferens var samstämmigheten från kyrkornas representanter stor. Gärna palliativ sedering, men varken assisterat självmord eller aktiv hjälp att dö.Jag håller med precis om detta. Men Tuvelius tar upp det som han beskriver som kyrkans stora uppgift:
I stället borde vi oftare våga lyfta fram att livet också innebär att vara sårbar. Döden innebär att tvingas släppa kontrollen. Men att våga närma sig livets slut med någon form av trygghet förutsätter tillit, en tilltro till att både samhället och medmänniskor finns där och bär den sista biten. Att jag inte är ensam.Precis så! Våga tala om döden. Våga tala om hoppet! Och jag önskar att Svenska kyrkan skulle uttala sig tydlig mot assisterad dödshjälp och istället erbjuda livshjälp - fram till döden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar