Buddha och Gud

I dagens Svenska Dagbladet finns en artikel, "Buddha och Brahman har hittat till Sverige", som handlar om de österländska filosofierna och religionerna som fler och fler svenskar på ett eller annat sätt håller på att ta till sig. Där berättas bland annat om mannen, som beskrivs som "en europeisk gentleman" och som bor i en fin lägenhet på Kungsholmen. Vi får se bilder på hans buddhistiska altare han har ställt upp i ett av sina franska antika skåp.

Artikeln skriver:

Svenskar har bytt ut sina trädgårdstomtar mot gåtfullt leende Buddhastatyer. Buddhas huvud har också ersatt tavlorna på gråtande barn. Och istället för militäriska ”armar uppåt sträck” gör vi mjuka yogarörelser eller känner av qi-flödet då vi utövar qi gong eller tai chi. Man skulle kunna tro att vi blivit buddhister eller hinduer.

Så är det förstås inte. De flesta gör yoga bara för att må bra och Buddha är väl mest en snygg prydnad som råkar vara inne.

Ändå går det inte att komma ifrån att indiska tankar har trängt in i våra huvuden. Var tredje svensk säger sig tro på reinkarnation och svenskars luddiga föreställningar om Gud som ”en högre kraft” eller ”en kraft inom oss” har större likhet med indiskt tänkande än kristet. Samtidigt har en inte obetydlig andel svenskar valt att gå djupare in i de indiska tankegångarna.

Gång efter annan talas det i medier om svenskarnas sökande efter andlighet. Det görs vetenskapliga undersökningar och universiteten bekräftar bilden av den sökande svensken. Inte sällan är det ungdomarna.

Efter som jag just har varit på semester i Indien så blev artikeln mer intressant.

Religionen är ständigt närvarande i Indien. Där jag befann mig är det ett gammalt portugisiskt område och många är katoliker. På bilarna och bussar står det Jesus, i taxin har man små Jesus-statyer, som något fullständigt självklart.

I samhället finns också de traditionella indiska religionerna och symbolerna.

Och då tänker jag så här.

Om en svensk taxichaufför kör omkring med religiösa (kristna) symboler i bilen, vad skulle hända då? Om artikeln handlade om en svensk som hemma läser bibeln varje dag, kanske tänder ett ljus och har ett kors på ett bord - vad skulle hända då? Nej, då är det konstigt, omodernt, och absurt och någon skulle säkert känna sig kränkt.

Igår skriver tidningen Dagen en artikel och refererade till en artikel i Svenska Dagbladet där ledande humanister skriver att det bara är en myt att kristendomen byggt Sverige. De syftar på det nya förslag till kursplan för skolan, där de tycker att kristendomen måste behandlas som en av flera mytologiska berättelser om världens uppkomst och människans plats i tillvaron, jämsides med många andra religiösa myter runt om i världen.

Mina kära vänner…när skall vi ta tillbaka dagordningen för det kristna Sverige? Sen när det det humanisternas sak att driva religiösa frågor?

När skall vi förstå att vi har en fantastisk skatt, ett fantastiskt erbjudande till våra medmänniskor, grannar, arbetskamrater? När skall samhället sluta diskriminera kristna människor och låta oss - precis som buddhister, hinduister, muslimer eller andra religioner, få utöva vår religion. Vi måste få samlas i våra kyrkor. Vi måste få undervisa, utöva diakoni och mission. Vi måste få ringa i våra kyrkklockor, sjunga våra psalmer, be våra böner.

Vi skäms inte för evangeliet och vi har rätt att få utöva det.

I POSKs program står det:

Kyrkans tro tar sig uttryck i en församlingsgemenskap med ett levande gudstjänstliv som centrum. Att bygga levande församlingar är kyrkans viktigaste uppgift och en gemensam kallelse till alla som tillhör kyrkan. Gudstjänsten är hela församlingens gåva och ansvar. Frivilligas ansvarstagande i gudstjänsten ska uppmuntras. Det är angeläget med ett brett utbud av gudstjänstformer för olika åldrar och livssituationer. För en kristen kyrka är tron på Jesus Kristus som vår frälsare grundläggande. Detta måste tydligt framträda så att inte evangeliet går förlorat och ersätts av enbart allmänreligiösa eller etiska frågor.