Mikaels resa i Tyskland

I gårdagens Kyrkans tidning var det en artikel av Mikael Mogren. En artikel från hans resa i somras när han reste genom Tyskland och besökte det som förut var Östtyskland och Västtyskland. Och om hur kyrkorna lever där nu - med sjunkande medlemsantal, med inga pengar - men med människor som älskar sin kyrka.

En berättelse om konfirmanden som under konfirmandtiden som till tro och nu funderar, att tillsammans med sina kamrater, på att erbjuda undervisning till nya konfirmander. Detta eftersom prästen inte längre finns kvar och det inte finns någon som kan undervisa.

"När jag frågar om kyrkan berättar han att den förut inte betydde något för honom. Han visste inte vad den var bra för, som han säger. Så kom han med i konfirmandgruppen. Av det han berättar förstår jag att det var mer undervisning och allvarliga samtal än läger och lekar. Han blev tagen på allvar och prästen och de andra i gruppen räknade med honom. Sedan dess har prästen flyttat och ingen ny verkar det bli i Oberbösa.
– Vi som varit konfirmander förut tänker ta vid och undervisa kommande konfirmander, säger Alexander. Tillsammans i vår grupp försöker vi klara det utan präst."

Har vi i Svenska kyrkan något att lära oss av allt detta som Mikael skriver om? Om hur kyrkan har agerat i Tyskland. Ja, absolut! Vi kan lära oss hur kyrkan överlever i en sekulariserad tid, hur kyrkan överlever när medlemmarna försvinner, hur kyrkan överlever när pengarna försvinner - hur kyrkan överlever!!!

Mikael skriver:

"De är vana att göra saker utan ekonomiska resurser. Sorgen över att vara en minskande skara verkar inte bekomma dem. Kanske har de lärt sig något av att omgivningen ser ner på att de är kristna? De har länge varit kyrka utan status och verkar inte hungra efter bekräftelse. Möjligen har de ett särskilt förhållningssätt till makthavare, en slags sval distans?
Jag anar en kvalitet tydligare än annat: Det är en upptränad förmåga som berör mig i mötet med dessa kristna. Den märks på det raka och okonstlade sätt som de berättar om svåra saker. Jag undrar om det inte är en förmågan att söka glädje och tillförsikt i livet som det är?"