Samlade men osorterade måndagstankar

I fredags var jag på begravning. Gudstjänsten hölls i Länsmansgårdens kyrka, en kyrka där jag tillbringade mycket av min ungdomstid. Kyrkan hör till Biskopsgårdens församling, en förortsförsamling i Göteborg. Idag en församling där det bor få kyrkotillhöriga, många invandrare och där man har en trängd ekonomi.

Och när kyrkklockorna ringde samman blev jag alldeles varm om hjärtat. Jag hade inte varit i denna kyrka på nästan 15 år. Men ljudet tog mig tillbaka och kyrkklockorna ringde så vackert och kallade till gudstjänsten, ringde själaringning och placerade kyrkan, bönen och gudstjänsten i hela närområdet.

Och i kyrkan vibrerade det av liv. Där fanns information om saker som hände i församlingen, som händer i Svenska kyrkan. Sammankomster, gudstjänster, utflykter - och jag minns att det var precis så här också när jag var med i denna församling. Kyrkan fanns i sitt närområdet, lever och verkar där, men också väldigt tydligt som en del av Svenska kyrkan i Göteborg och i Sverige. I kyrksalen fanns vackra bonader med bibelord, där finns altartavlan med "Den barmhärtige samarien".

När man pratar om Biskopsgården så är det ofta för det är problem. Men ett besök i kyrkan gjorde mig mycket hoppfull. Här finns något annat - ett ljus i mörkret.

På söndagen var jag på gudstjänst i Betlehemskyrkan här i Göteborg. Kyrkan är ritad av samma arkitekt, Johannes Olivegren, som byggt "min" kyrka, Björkekärr. Jag var med på gudstjänsten för jag kände en som spelade.

Där var mycket folk, där var psalmsång och annan lovsång. Och det firades nattvard - något som jag förstod inte var så vanligt. Inbjudan till nattvarden var tydlig, grundlig och informativ. Instiftelseorden berättades mer än lästes. Flera stationer fanns där man kunde ta emot nattvarden. Hade man svårt att resa sig viftade man, så kom nattvardstjänare och gav nattvarden i bänken.

Det var en fin gudstjänst. Men jag märkte att jag saknade Svenska kyrkans liturgi och mässkläder. Det har jag blivit van vid och det kändes konstigt när prästen predikade och läste nattvardsbönen i kostym. Ja, ja, jag vet - det spelar ingen roll egentligen. Fast…

Vad mynnar dessa osorterade tankar ut i då? Jo, det finns så fantastiskt mycket som händer och sker i alla våra kyrkor, Svenska kyrkan och andra samfund. Varje dag, varje stund, varje minut. Där pågår gudstjänster, där ber människor, där läses bibeln, människor möts och blir sedda. Där ljuder lovsång, uträttads diakoni - pågår undervisning och mission. Och vi skall våga se det - vi skall våga lyfta det och vi skall leva det!

Och jag läser i POSKs handlingsprogram:

Svenska kyrkan är en folkkyrka, en öppen kyrka som har ansvar för alla som bor i landet och därför inbjuder alla att delta. En kyrka som inte kräver personlig bekännelse av sina medlemmar, måste för att behålla sin identitet ha medarbetare som är förpliktigade till kyrkans lära genom vigning till biskop, präst eller diakon. Vigningstjänsten är ett uttryck för viljan till livslång tjänst i kyrkan under självständigt läroansvar.

Svenska kyrkan har uppdraget att ge vidare sin tro i varje tid och behöver en genomarbetad missionsstrategi som är välkomnande och sändande, där varje människa uppfattas som en gåva och en resurs i församlingen. För dem som i vuxen ålder närmar sig kyrkan måste församlingen kunna erbjuda en genomtänkt och inbjudande vuxenundervisning där människor möts med respekt och erbjuds stöd att växa i kyrkans gemenskap.

För en öppen folkkyrka är det angeläget att skapa kontaktpunkter med så stora delar av befolkningen som möjligt. Detta sker genom de kyrkliga handlingarna vid avgörande tidpunkter i människors liv – dop, konfirmation, vigsel, begravning – och genom själavård, diakonal/social verksamhet, undervisning, kulturaktiviteter och delaktighet i samhället. Centrum i kyrkans liv är alltid gudstjänsten – utan gudstjänst ingen kyrka.

Invandrartäta områden i storstäderna med sin mångkulturella och mångreligiösa befolkning är en stor utmaning för Svenska kyrkan. Som ”minoritetskyrka” måste Svenska kyrkan utveckla nya arbetsformer för diakoni, undervisning, gudstjänst, ekumenik och mission. Bland våra invandrare finns många kristna grupper. Dessa kan vara en tillgång som inte får glömmas bort. Med sina skilda erfarenheter kan de berika och inspirera församlingarnas gudstjänstliv och övriga verksamheter.

Att stärka känslan av att höra till Svenska kyrkan är en uppgift för alla kyrkans församlingar även i ett mångkulturellt sammanhang.