Hur skall vi bevara dopet?

Läser i tidningen Aftonbladet om de personliga namngivningsceremonierna "Vi ville själva välkomna våra barn". Och om trenden som finns i Sverige att ha egna, personliga ceremonier som ersätter det kyrkliga dopet.

Hur kan Svenska kyrkan möta upp mot behovet att vilja ha egna, personliga och individualistiska ceremonier och samtidigt hålla kvar vid att dopet faktiskt är en gåva, och som mamman i artikeln så riktigt påpekar, ett välkomnande in i den kristna församlingen? Och skall Svenska kyrkan erbjuda personliga dopgudstjänster?

Eller gör vi det redan när många väljer att lägga dopen utanför huvudgudstjänsten? När dopet kanske är första gången båda familjerna träffas och man vill att det skall vara särskilt, för oss - bara vi?

Ja, jag förstår att det är komplicerat när man har många dop i en församling. När det skulle innebära att man hade två, tre dop i varje vanlig huvudgudstjänst. Men hur kopplar vi ihop föräldrarnas vilja till att bära fram sitt barn till dop med församlingens vilja att familjen skall känns sig välkommen och hemma i församlingen och återkomma i gudstjänster och verksamhet?

Är det kanske att erbjuda personliga dop, där egna ceremonier får råda - möjlighet till det privata dopet, med erbjudande om dopkaffe i församlingshemmet efteråt. Men också med en tydlig och klar dopuppföljning i form av träffar och brev? Skall varje dopbarn få en bönefadder i församlingen, en församlingsbo som tar på sig att be för barnet under första året fram till en dopåterträff? Hur kopplar vi samman dopet med gåvan, ett kristet liv, och ett liv i församlingen?

Är det att göra ännu mer personliga dopsamtal? Kanske ha med en frivillig från församlingen också? En som tjänstgör under dopet och kan vara en personlig kontakt (och bönefadder)?

Skall Svenska kyrkan ta saken i egna händer, se vad som önskas och erbjuda något - eller skall vi bara anpassa oss efter vad behoven är och låta det bli som det blir?

Detta är frågor som måste diskuteras i församlingen, där kyrkorådet, tillsammans med kyrkoherden, tar ut en riktning för församlingens doppastoral som är kopplad till församlingsinstruktionen.

I POSKs handlingsprogram står det:

För en öppen folkkyrka är det angeläget att skapa kontaktpunkter med så stora delar av befolkningen som möjligt. Detta sker genom de kyrkliga handlingarna vid avgörande tidpunkter i människors liv – dop, konfirmation, vigsel, begravning – och genom själavård, diakonal/social verksamhet, undervisning, kulturaktiviteter och delaktighet i samhället. Centrum i kyrkans liv är alltid gudstjänsten – utan gudstjänst ingen kyrka.