Livet är inte rättvist

Ute skiner solen, det är klart och kallt. En underbar dag.

Men det är också en sorgens dag. Varje dag läser jag i tidningen om människor som råkar ut för krig, olyckor och orättvisor. Ofta går det att hålla ifrån sig. Men ibland så bara kryper det in under skinnet.

Och idag är jag särskilt tunnhudad.

Min son som går i sjuan har förlorat en av sina klasskamrater. En kille som började i klassen i höstas, hann gå ett par veckor innan han blev mycket allvarligt sjuk och på sportlovet orkade inte kroppen längre. Idag är begravningen. Jag känner så för pojkens familj, ber för dem och kramar särskilt mycket om mina egna barn, tacksam över det jag har och har fått hittills.

Sen ringer svärmor och berättar att hon nu tar ambulansen till sjukhuset med svärfar - igen. Troligen en ny propp - en i raden - igen.

Pratar sedan med min mamma som berättar att hennes väninna och min "gamla dagmamma" också ligger på sjukhuset. Cancer som har blivit en hjärntumör.

Då är jag tunnhudad.