Lunds domkyrka

Domsöndagen
Kristi återkomst
Lunds domkyrka kl 11.00

Jag har aldrig varit i Lunds domkyrka förut så det var extra roligt för mig att komma hit. Lunds domkyrka har ju en särställning, dels genom kyrkoordningen, dels för att den är så gammal. Vi har en sagobok jag läste för barnen när de var små om Jätten Finn som byggde domkyrkan. Och jag var också ner i kryptan och såg honom… men detta skall jag inte prata om nu. (men läs här i Wikipedia om sägnen) (läs sägnen här.)

Nu återvänder vi till gudstjänsten. Det är ju en väldigt stor kyrka, domkyrkan. Och den var full med folk. Det var mycket människor i alla åldrar. Det var roligt att se.

Vid ingången fick vi en psalmbok och ett gudstjänstblad. Där kunde man enkelt följa med i gudstjänstordningen, alla psalmer stod med (även de liturgiska avsnitten) så att man enkelt kunde följa med i sin psalmbok. Det var bra.

Sen var det en gudstjänst där jag kände igen mig. Jag kände igen lovsången, Herre förbarma dig och alla de där avsnitten. Så för mig så kändes gudstjänsten trygg. Med under gudstjänsten var Lunds renässansensemble som sjöng vackra sånger.

Det var många med som medverkade. Dels var det kören i blåa kåpor. Sen var det ljus och korsbärare (i vita och röda kåpor), sen var det kyrkvärdar. Och så var det präster och diakoner. En lång procession var det som kom in. Och alla hade sin uppgifter och det var ingen som gjorde "båda ock".

Predikan handlade om den yttersta tiden. Prästen berättade om rumänska kyrkor som är målade på utsidan och där det bland annat finns en stor målning om den yttersta tiden. En grupp människor hade varit där och tittat och den som guidade hade till slut sagt " Ja, nu är det inte säkert att det är just så här det kommer att gå till. Men jag tror att det kan vara bra att då och då fundera över den yttersta tiden".

Och det är väl vad jag kommer ihåg av den ganska långa predikan. Att det kan vara bra att fundera över den yttersta tiden och vad det kan betyda för mig. För att den kommer - det vet vi, men vi kan inte veta när.

När vi kom till förbönen i gudstjänsten så lästes den plötsligt inte framifrån koret, utan då stod förebedjaren bakom oss. Det visade sig att mitt i kyrkan hade de en pulpet som användes som förbedjarställe och då stod man där även på söndagarna. Kändes lite konstigt - även om ljudet kom framifrån ( i högtalarna). Det som också förvånade var att det var en lekman som läste förbönen, fram till avsnittet med "födde och dödde". Det vill säga när man läste upp de som var döpta och de som avlidit, då tog en diakon över läsningen. Varför gör man så?

Efteråt diskuterade vi också liturgin i samband med evangelieprocessionen som tillämpades vid evangelisläsningen. Då gick två ljusbärare, en bärare av bibeln och prästen ner i gången och läste texten. Men ljusbärarna ställde sig bakom prästen och inte vid biblen - vilket borde ju varit det mest naturliga för meningen är väl att de skall lysa upp boken så att prästen kan se. Det var åtminstone meningen från början. Nu behövs oftas inte det extra ljuset, men sedan med ljusbärarna är kvar. Vi konstaterade att man inte hade burit med korset heller.

Jag gillar liturgi, jag tycker det finns något skönt och ordningsamt i detta. Och jag gillar igenkänning. Men jag tror också att det är bra att kyrkan/församlingen ibland reflekterar varför man gör som man gör. Vad är syftet och funktion?

Nattvard firades, ingen instruktion gavs muntligt. I bladet stod att det användes avalkoholiserat vin och det fanns glutenfritt bröd att tillgå. Två stationer ställde sig där framme och en station ställde sig i mitten. Vi förstod att man skulle gå fram längs en gående princip.

Jag gillade gudstjänsten i Lunds domkyrka. Men det var säkert för att jag kände igen mig och kunde sånger och psalmer.

Gott var också att få dela gudstjänstegemenskapen med styrelsen i POSK.
(Bilden på kyrkan är hämtat från Lunds domkyrkans webbplats. Bilden på Rumänska kyrkan är också hämtad på webben)