Kyrkogårdspromenad

Idag sjöng jag på en begravning. På vägen till begravningen gick jag genom Östra kyrkogården där jag sa "hej" till min farmor och till min goda vän. Farmor dog för nio år sedan, min vän för två. Jag saknar dem båda två jättemycket. Min farmor var gammal - det var naturligt att hon skulle lämna oss. Men det gör inte saknaden mindre. Min vän var 47 år. Det känns inte lika rättvist. Det var hennes svärmor som nu, vid 89 års ålder fått somna in vars begravning jag sjöng på.

Att få gå där, på kyrkogården, är väldigt skönt. Det finns ett lugn, kyrkogården är vacker. Det finns människor som sköter om blommor, träd och gräsmattor. Det finns parkbänkar och tillfälle att få stanna upp inför dödens och livets mysterium. Jag kan få gå där och muttra för mig själv och säga till min vän - "Du skulle inte vara här, du skulle vara med mig och du skulle vara med dina barn" och sen ändå få tacka för det liv som hon fick leva och det hon fick dela med sig av när hon var här. Jag får tacka för allt som min farmor gav mig - även på slutet när hon var så borta och gammal och sjuk.

Jag är glad för att POSK i sitt handlingsprogram pratar om kyrkogårdarna som ett viktigt kulturarv. Jag tror det är viktigt att vi vårdar dessa platser som påminner oss om livets förgänglighet och om människor som vi älskar.