Sett från en annan sida

I DN finns en artikel med rubriken Kyrkan och jag av Henrik Berggren. Han reflekterar över sitt förhållande till kyrkan - men också till livet och livets stora omställningar. Som till exempel när man får ett barn.
De reflektioner som Berggren gör tycker jag manar till eftertanke - men borde också mana till handling och självrannsakelse. Hur möter vi människor som vill gå ur vår kyrka? Hur möter vi dem när de sedan söker svar på frågor som faktiskt vilar inom kyrkans sfär? Och hur hjälper vi människor att faktiskt se att det finns en levande Gud som älskar oss, oavsett vad en eller annan präst gör eller säger…